Hoppa till innehållet

Jaha, så var klimat- och energifrågan löst för allt framtid

Andrea Rossi kanske inte ännu är bekant för de flesta. Han är en italiensk uppfinnare som tillsammans med italienska fysiker vid universitet i Bologna faktiskt verkar ha funnit en teknik för kall fusion.

Fusion är den atomenergiprincip enligt vilken solen fungerar. I en fusionsprocess slås atomer ihop och bildar ett nytt grundämne. I solen är det väte och helium som slås ihop, och i processen skapas en hel del värme. Det fina med solens fusionsprocess är dels att väte är universums vanligaste grundämne vilket gör att det finns gott om bränsle, dels att processen inte genererar någon radioaktiv strålning, och dessutom att avfallet som sagt är helium, en väldigt inaktiv gas.

Problemet är värmen. En fusionsreaktor måste upp i miljontals grader innan den kan börja fungera. Inga ämnen kan hålla en sådan het plasma. Därför försöker man i försöksreaktorer runt om i världen hålla plasmat på plats med starka supermagneter. Dessa reaktorer är extremt dyra och behöver motsvarande en mindre stads totala energi för att tändas, varpå man hittills har fått dem att gå i någon sekund som bäst. Häromåret lyckades man få ut mer energi ur en fusionsreaktor än vad som gick åt för att starta brasan. Sverige deltar med finansiering och forskare i flera projekt på området. Anläggningen ITER i Frankrike är världens största ingenjörsprojekt, det kommer att kosta över 100 miljarder kronor och ska stå färdigt för arbete 2027. Vi vet inte ens om det fungerar. Men sådana är forskningens villkor.

Drömmen om kall fusion, att få till kärnfusion i mer behagliga temperaturer, har till följd av detta varit intensiv. Men även avfärdad av många fysiker som omöjlig. Då och då har det slagits på trumman om att någon fått till stånd kall fusion, men det har alltid visat sig vara slarv, tillfälligheter eller oväntade kemiska reaktioner som ligger bakom värmeutvecklingen. Fysikerskrået är därför extra försiktigt med att påstå att man fått till stånd kall fusion.

Den förunderliga energikatalysatorn
2011 visade Andrea Rossi upp sin reaktor E-Cat för världen. Det handlar inte om en byggnad för flera miljarder, mer om ett rör för kanske 200 kr. Bränslet är nickel och väte, ”avfallet” eller restprodukten är koppar. Ingen radioaktivitet. En elslinga värmer upp reaktorn så att den startar. Tidigare behövdes el hela tiden för att hålla processen igång, men nyligen kördes reaktorn i fem timmar utan tillförd el och med stabil värmeproduktion. Det har gått att få ut i storleksordningen 2–3 gånger mer värme än tillförd elenergi ur energikatalysatorn.

När Rossi först presenterades sin uppfinning avfärdades han av många som en bluff. Men nu har ett antal utomstående forskare finansierade av Elforsk, bland annat från Sverige, fått undersöka den närmare. Trots att Rossi själv, med flera hävdar att det E-Cat utför inte är kall fusion, verkar nu detta ändå vara fallet.

Beväpnade med masspektrometrar och isotopanalysverktyg har forskarna på oberoende plats i Lugano i Schweiz kunnat göra noggranna mätningar av värmeproduktion, bränslet före och efter, och köra reaktorn i 32 dagar. Deras slutsats är att det sker en förändring på atomär nivå i bränslet, så det är antagligen inte en kemisk reaktion. De får konsekvent ut mer energi än vad de tillför, och de avfärdar även kemiska reaktioner av det faktum att energidensiteten i bränslet är i storleksordningen 100 000 gånger större än i bensin, enligt en konservativ skattning. Det betyder att om du kan köra en bil en mil på ett kilo bensin, så kan du köra 100 000 mil på ett kilo nickel. För den genomsnittliga bilisten betyder det att hen behöver tanka var 67:e år. Och då bara ett kilo nickel, och så lite väte.

Läs rapporten från Elforsk (pdf)

Nu i mellandagarna har också en oberoende rysk fysiker, Alexander G. Parkhomov, enligt vad som gick att utläsa från hans rapport upprepat experimentet med en egenbyggd reaktor. Även han får en faktor på 2–3 gånger mer energi än vad han sätter in. Andra olika demonstrationer av nickel-väte (LENR), påstås komma upp i faktorer på 15, och vissa system kräver efter uppstart ingen tillförd energi alls.

Läs en översättning av Parkhomovs rapport (pdf)

En framtid utan olja – närmare än vi tror?
Att få tillgång till oändligt mycket, nästan gratis energi, skulle vara en game changer för mänskligheten. Det skulle innebära en pyramidal förändring av mycket i våra liv.

Åtta procent av Sveriges importvärde är olja (2013). En tredjedel av driftskostnaderna för ett flerfamiljshus går till värme. Med tillgång till nästan gratis energi skulle bytesbalansen plötsligt öka och bostadskostnaden minska dramatiskt. Disponibelinkomsten skulle öka samtidigt som landet blev rikare. Vad skulle hända med dollarn om oljeaffärer inte längre (så mycket) görs i just dollar?

Oljepriset har idag sjunkit till nästan hälften. Det som började som en liten nedgång på grund av minskad världsefterfrågan, har brutalt blivit ett prisklipp av sällan skådat slag. Nytt denna gång är att OPEC beter sig på ett helt nytt sätt. I stället för att möta minskad efterfrågan med neddragning av produktionen så har de fortsatt producera, vilket lett till en påspädning av prisfallet.

Varför gör de så? Om det skulle vara så att den kalla fusionen faktiskt fanns och fungerade, vore det ett väldigt rationellt beteende. Då är oljefälten om tio år näst intill värdelösa, kanske till och med bara kostsamma till följd av regelmässig skrotning och iordningställning. Det gäller alltså att pumpa upp och sälja så mycket man kan. De stora oljebolagen Big Oil har enligt sajten sifferkoll.se även börjat sälja av oljefält.

Nya tider med ren energi
För Sveriges del skulle en fin tid ta sin början. Våra traditionella råvarunäringar har energi som en mycket viktig insatsvara. Det är väldigt bra att ha det så. Då stiger efterfrågan på dessa varor då priset minskar, men ersättningen till arbete och kapital kan trots det öka.

Plötsligt skulle vi inte bara kunna avveckla kärnkraften, utan även återställa de utbyggda älvarna. Det är tur att vi inte är så duktiga på nybyggda förnybara energikällor, alla dessa avskrivningar som plötsligt måste göras.

Ett exempel på sektor där energidensiteten är avgörande är flyget. 30 procent av den nuvarande flygkostnaden utgörs av bränslekostnad. I realiteten är det dock ännu mer eftersom man måste betala med bränsle för att kunna lyfta upp ton med bränsle, som istället kan användas för nyttolast. Eftersom vår tid samtidigt kommer att bli än mer dyrbar (eftersom vår produktivitet ökar) kan det innebära ett tydligt skifte från tåg till flyg. Även på kortare sträckor eftersom du inte längre måste betala dyrt för den ur energisynpunkt dyra starten.

Vi kan hoppas att det som verkar vara för bra för att vara sant, kanske ibland visar sig vara just sant.

av Anders Ekholm