Hoppa till innehållet

Bäst eller sämst i klassen? Valet av hållbarhetsmått avgör

Ställ en till synes enkel ja och nej-fråga till en forskare och du kan vara ganska säker på att få svaret att det beror på. Det ena. Och det andra. Och gärna det tredje. Är Sverige ett föredöme när det gäller hållbar utveckling? Mm, det beror på. 

Mats Ingelström, doktorand i praktisk filosofi på Stockholms universitet, har de senaste månaderna arbetat för oss med en rapport som ställer samman olika sätt att mäta hållbar utveckling. Rapporten kommer att ges ut i institutets serie forskningsrapporter under 2018. I en krönika skriven för Carnegies medlemstidning Insikt försökte Mats nyligen förklara varför det är så svårt att reda ut vad som är bra och dåligt i hållbarhetssammanhang. Vi har fått tillåtelse att dela den texten här.

--------------------

Sverige är ett välutvecklat land enligt alla sätt att mäta utveckling. Såväl det materiella, som det sociala och miljömässiga välståndet i Sverige är mycket högt i internationell jämförelse. Men hur hållbar är denna höga utvecklingsnivå? Är Sverige ett föredöme även när det gäller hållbar utveckling?

När jag börjar undersöka frågan finner jag ganska snart två motsägelsefulla bilder. Den ena visar att Sverige är både hållbart och välutvecklat, ett föredöme på den internationella arenan. Den andra visar tvärtom att Sverige kan vara ett av världens minst hållbara länder, rankat nära oljeproducerande länder som USA, Qatar och Bahrain. Det hela beror på hur vi mäter. Vilket mått är då det rätta?

Låt oss undersöka detta.

Ett lands utveckling är hållbar om den inte försämrar möjligheterna för framtida människor att uppnå samma välstånd. Om vi bortser från effekterna av framtida teknologiska innovationer (vilka är notoriskt svåra att förutsäga), kan vi mäta hållbarhet genom att kvantifiera kapitalflödet över tid. Enkelt uttryckt är våra aktiviteter idag hållbara till den grad vi har ett positivt nettosparande. På lång sikt kan vi inte förbruka mer än vad vi kan producera.

En fiffig och välutvecklad metod för att mäta förbrukning och kapitalstock i en enhetlig valuta är bokföring i termer av ekologiskt fotavtryck. Ett lands ekologiska fotavtryck beskriver hur mycket landets aktiviteter belastar biokapaciteten, omräknat till de land- och vattenarealer som behövs för att upprätthålla produktionen av mat, energi, råmaterial, m.m. Ett lands fotavtryck motsvarar dess samlade efterfrågan. Utbudet kallas biokapacitet. Biokapacitet utgörs av t.ex. havens och skogarnas förmåga att absorbera koldioxid, eller förmågan hos odlingsbart land att producera mat och råvaror. Måttet uttrycks i globalt jämförbara hektar per capita (hA/capita). Fotavtrycket för Sveriges samlade konsumtion uppskattas i senaste beräkningen till 6,5 hA/capita. För att upprätthålla vår årliga konsumtion behövs det alltså 6,5 hA biokapacitet per person.

Detta mått verkar lovande. Ekologiskt fotavtryck är etablerat i forskarvärlden och måttet är baserat på välkända nationalekonomiska bokföringsmetoder. Kan vi använda det ekologiska fotavtrycket som mått på hur hållbar Sveriges utveckling är?

Inte rakt av.

Ett stort ekologiskt fotavtryck är nämligen inte per definition ohållbart. Ett land är hållbart om dess fotavtryck inte överskrider utbudet, dvs. om landet har en positiv biokapacitetsbalans. Biokapacitetsbalansen är ett mått på skillnaden mellan fotavtrycket och biokapaciteten, skillnaden mellan förbrukning och utbud. På global nivå beräknas biokapacitetsbalansen i relation till planetens totala biokapacitet. Men hur bokför vi varje enskilt lands biokapacitetsbalans?

Det vanligaste sättet är att bokföra ett lands fotavtryck i relation till planetens genomsnittliga biokapacitet. Det är nu vi finner att Sveriges utveckling är hopplöst ohållbar, att Sverige är ett av världens 20 minst hållbara länder. Den genomsnittliga biokapaciteten i världen beräknas vara 1,7 hA/capita. Det är betydligt lägre än Sveriges fotavtryck. Det skulle behövas nästan 4 planeter för att långsiktigt upprätthålla Sveriges konsumtion, om alla i hela världen betedde sig som vi i Sverige gör. Men detta är inte det enda sättet att se på saken.

Sverige på plats 180 av 192 över mest hållbara länderna i världen. Hållbarhet i relation till planetens biokapacitet.

Alternativt kan vi bokföra länders fotavtryck i relation till den biokapacitet som finns inom varje lands gränser. Sverige är ett glesbefolkat land och här finns mycket biologiskt produktiv area per capita. Att Sverige t.ex. förbrukar mycket skog per capita kan förklaras av att det helt enkelt växer mycket skog här. Den totala biokapaciteten inom Sverige gränser beräknas vara hela 10,4 hA/capita, långt över genomsnittet i världen som bara var 1,7 hA/capita.

Om vi bokför Sveriges fotavtryck i förhållande till denna siffra är Sverige tvärt om hållbart, eftersom biokapacitetsbalansen då är positiv. Mätt på så sätt är Sverige faktiskt ett av världens 20 mest hållbara länder. Detta tack vare vår låga befolkningstäthet och rika naturtillgångar. Längst ner på den listan hamnar länder med hög befolkningstäthet, som Nederländerna, Singapore och Luxemburg.

Sverige på plats 19 av 192 över mest hållbara länderna i världen. Hållbarhet i relation till det egna landets biokapacitet.

Mäter vi hållbarhet i förhållande till varje enskilt land, ser Sverige ut som ett föredöme. Mäter vi istället hållbarhet i förhållande till planeten, ser Sverige ut som en av de värsta aktörerna.

Vilket mått är då det rätta? Här ger vetenskapen ingen vägledning. Istället blir det en fråga om vad vi menar med hållbarhet och vad vi anser att länder har rätt att förbruka. Det är svårt att hävda att vi i Sverige har någon särskild rätt till den biokapacitet som genom historiens nycker råkat hamna innanför landets gränser. Fördelningen av planetens biokapacitet är till stor del godtycklig, och därför kan det vara rimligt att mäta hållbarhet i relation till världens genomsnittliga kapacitet. Om Sverige är ett föredöme bör andra ta efter. Men om alla skulle leva som vi i Sverige gör, då skulle vi utarma planeten i ännu snabbare takt än idag. Om vi alla har lika rätt till planetens begränsade resurser så är det ansvarsfulla, det hållbara, att leva inom dessa gränser. Det talar för att hållbarhet ska mätas i relation till planetens genomsnittliga kapacitet.

Samtidigt kanske det ändå är rimligt att mäta hållbarhet i relation till varje lands egna gränser. Länders agerande påverkar inte bara dess fotavtryck, det påverkar även befolkningsutvecklingen och bevarandet av land och vatten. Födelsetalen och kvaliteten på ett lands naturresurser påverkas av politiska beslut. Enskilda länder har inte direkt kontroll över andra länders biokapacitet, men de kan ansvara för sin egen. Detta talar, i alla fall till viss del, för att länders hållbarhet ska mätas i relation till den kapacitet som finns inom landets gränser.

Frågan om hur vi ska mäta enskilda länders hållbarhet kan inte ensamt besvaras av vetenskapen då det till en avgörande del handlar om hur vi ser på ansvar och rättigheter. Personligen lutar jag dock åt att det globala perspektivet är det mest rimliga.

 Läs mer om Mats Ingelström