Stormningen av Kapitolium och den svårfångade folkviljan

I en demokrati är det folkviljan som är själva grunden för den politiska makten i samhället. Det låter enkelt, men när man närmare betraktar den här folkviljan, ter den sig mystisk, svårfångad och oklar, skriver Ludvig Beckman.

"Den folkmassa som stormade Kapitolium må ha uppfattat sig som folket och att de därför hade rätten på sin sida. Mer än 200 år efter att folkets överhöghet först hyllades är den till sitt innehåll ännu mystisk och oklar. Stormningen [...] visar på demokratins utsatta ställning i en tid av populism och postsanning. Men försöket att ogiltigförklara ett demokratiskt val rymmer också en annan berättelse, som inte enbart handlar om hotet från anti-demokratiska krafter. Den andra berättelsen handlar om hur vi ska förstå grunderna för en legitim demokratisk ordning. Är en demokrati detsamma som sina procedurer och institutioner - allmänna val och folkvalda församlingar - eller utgår makten ytterst från folket som därmed också har rätten att ingripa och omkullkasta det egna styrelseskicket?"

Folkviljan kan dels förstås som förverkligad genom att politiker väljs av folket i allmänna val och tar plats i representativa församlingar där de utövar makten.

"Riksdagen förverkligar folksuveräniteten genom att vara landets högsta lagstiftande organ och samtidigt folkets främsta företrädare. Riksdagen - inte det svenska folket - är det suveräna folket i kraft av att vara en folkligt förankrad och suverän lagstiftare. Sverige har folket flyttat in i riksdagen och kanaliserats genom de politiska partierna och den representativa demokratin. Därmed finns ingen motsättning mellan demokratins procedurer och institutioner och folksuveräniteten uppfattat som folkets överhöghet", skriver Ludvig Beckman.

Men det finns också en annan tolkning av folksuveränitet som ger folket makten i en mycket mer konkret mening. Där tillhör makten folket, och:

"... vad som tillhör någon kan närsomhelst återtas. Det är den tanken som inspirerat folkliga resningar mot envälde, förmyndarmakt och kolonial dominans. Det var den tankegången som åberopades när den amerikanska konstitutionen antogs. Det var också den tankegången som en gång vägledde franska revolutionen och senare tredje världens folk i kampen mot västerländsk kolonialism och slutligen Östeuropas folk när de reste sig mot Sovjetunionen", skriver Ludvig Beckman.

Båda tolkningarna har sina problem. Betraktas folkviljan som detsamma som de representativa församlingarna som valts av folket, kan en resning mot dessa institutioner inte beskrivas i demokratiska ordalag oavsett om institutionerna blivit auktoritära och förtryckande. Men att makten helt tillhör folket och därmed kan återtas, drabbas av problemet att det inte går att veta om den grupp som är i färd med att "återta" makten, faktiskt är folket.

"Hur vet vi att den som griper makten är folket? Den folkmassa som stormade Kapitolium kanske uppfattade sig som folket och att de därför hade rätten att förhindra vad som enligt dem var ett korrupt val. Men påståendet att den grupp som Donald Trump talade till utgjorde folket är förstås absurt. Det ter sig betydligt mer sannolikt att valresultatet utgjorde ett destillat av folket."

Men invändningen mot folket som den skapande makten kan drivas ytterligare ett steg, skriver Ludvig Beckman.

"Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa. Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta."

Ett annat sätt att tänka kring folksuveränitet som kan lösa upp den här låsningen är att se folkviljan mer som en moraliskt grund för den politiska makten, skriver Ludvig Beckman.

"Folksuveränitetens fråga är vad som gör den offentliga makten moraliskt försvarbar. Svaret är att offentlig makt är moraliskt försvarbar endast om den syftar till det gemensamma bästa, det vill säga, att politikens högsta princip är att värna alla invånares välstånd och välmåga. Hur det gemensamma bästa uppnås är givetvis omtvistat och just vad politisk debatt handlar om. Men det gemensamma bästa är inte helt godtyckligt; inte vad som helst utgör ett trovärdigt bud på framgång, lycka och trygghet för alla. Vi vet att allas bästa inte uppnås när minoriteter och oliktänkande förföljs och förtrycks. Därför vet vi att vissa grundläggande rättigheter är en förutsättning för det gemensamma bästa. [...] Men grundläggande rättigheter och demokrati är sannolikt inte tillräckligt för att förverkliga det gemensamma bästa. Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än," skriver Ludvig Beckman.