Rationalitet bättre än intelligens när du vill fatta bra beslut

Intelligens är bra när vi vill ta del av och förstå information, men den är inte lika bra på att hjälpa oss få en sann uppfattning om verkligheten. Då är rationalitet bättre, vilket dessutom kan övas upp. I en krönika i magasinet Insikt skriver Karim Jebari om smarta rävar och rädda igelkottar, och om varför proffstyckare inte är att lita på.

En vecka före Barack Obamas valseger 2012 diskuterades hans chanser på en stimmig fest hos en vän. En gemensam bekant, som är medlem i Mensa och har ett blixtrande intellekt, redogjorde för ett komplicerat resonemang om varför Obama skulle förlora stort. Jag pekade på att detta bara kunde ske om Mitt Romney förändrade opinionen i ett stort antal delstater. Han avfärdade min invändning och hävdade att opinionsundersökningarna var systematiskt vilseledande i Obamas favör.

Hur kunde en så intelligent person ha så fel? Dessvärre visade min bekant på ett för mig välkänt fenomen: att skarpsinne påfallande ofta åtföljs av väldigt spekulativa och konspiratoriska föreställningar om världen. Forskaren Philip Tetlock har undersökt den här frågan i flera decennier. I boken Superforecasting: The Art and Science of Prediction bidrar han till att underminera den envisa myten att rationalitet och intelligens är identiska eller starkt korrelerade. Intelligens handlar om kognitiv kapacitet, alltså hjärnans förmåga att lösa kognitivt krävande problem, som IQ-tester typiskt mäter. Rationalitet handlar å andra sidan om att kunna bilda sig en korrekt  uppfattning om verkligheten utifrån en begränsad mängd information. Om du är intresserad av att ha uppfattningar som är närmare en sann representation av verkligheten, så är det rationalitet, inte intelligens, som är intressant.

Allt annat lika ger högre intelligens förstås bättre förutsättningar att inhämta och förstå information. Men högre intelligens innebär ofta i praktiken att man blir bättre på att bekräfta sina förutfattade meningar om världen. Man vinner diskussioner på fester, och man kan rationalisera bort sina misstag. Hög intelligens innebär alldeles för ofta bristande ödmjukhet, inte sällan kombinerad med en världsbild där en eller två Stora Teorier förklarar allt.

Filosofen Isaiah Berlin myntade en metafor för att beskriva skillnaden mellan två olika intellektuella attityder till världen: igelkottar och rävar. Den sortens personer som anser sig kunna förklara allt utifrån en idé om världen kallade han igelkottar. De vet bara en sak: att det finns rävar därute som är ute efter dem. Igelkottar är ideologer med färgade glasögon, analytiker med ett analysredskap, experter med ett expertisområde, författare med en tanke i huvudet. Ibland har de rätt: det finns faktiskt rävar därute. Men när allt annat än en räv dyker upp står de handfallna. Rävar, å sin sida, är igelkottarnas motsats. De är nyfikna, intelligenta och vet att världen är full av både hot och möjligheter. Rävar är eklektiska djur som plockar idéer från olika teorier och experter utan att respektera paketlösningarnas elegans. Där igelkotten försöker förklara sina observationer i ljuset av sin teori, är räven mer benägen att ändra eller överge sina teorier.

Tetlocks forskning har nu visat att det är rävens intellektuella nyfikenhet i kombination med ödmjukhet som är nyckeln till rationalitet och framgångsrika prediktioner. För självutnämnda experter, som säger sig kunna ge råd på basis av en teori eller en metod, är detta dåliga nyheter. Deras anspråk på expertis undermineras av deras igelkottsaktiga analysmetoder. De flesta experter som tvärsäkert levererar analyser i medierna är inte bättre än slumpen i genomsnitt, kunde Tetlock visa. För andra är det goda nyheter: Rationalitet är inte en talang som man föds med, utan en färdighet som kan övas upp. Det kan göras på många sätt, inte minst genom att öka diversiteten i sin mediekonsumtion, och bland sina vänners politiska åsikter. Att känna till grundläggande begrepp inom statistisk teori som ”korrelation”, ”återgång till medelvärdet” (fenomenet att när en variabel som mäts visar ett extremt värde, så är det sannolikt att nästa variabel kommer ligga närmare genomsnittet) och ”exponentiell” är av stor nytta. Utöver det är kunskaper om argumentationsfel och psykologiska tumregler (heuristiker) som leder oss fel också viktiga. Här rekommenderar jag särskilt boken Thinking Fast and Slow av Daniel Kahneman. Men för mig är den viktigaste insikten i rationalitetens konst är nog ändå den som förmedlas av Sokrates i Platons tidiga dialoger: att rationalitet förutsätter en attityd snarare än en uppsättning verktyg.

Sokrates var, i mina ögon, anti-experten. Den som aldrig gav svar, men bara ställde frågor. Så kallade visa män sade sig veta allt om dygd och rättvisa, men Sokrates punkterade deras uppblåsta egon med sina frågor och visade att de inte visste vad de pratade om. Men Sokrates visade också att det viktiga är att ställa frågor, att aldrig nöja sig med en ”sanning”. Rationalitet är för Sokrates inte ett tillstånd, men en attityd som präglar ett konstant frågande, sökande och kritiskt omprövande. Rationaliteten är en svår och krävande färdighet, och en som ibland hamnar i konflikt med den offentliga diskursens underförstådda regler, där debattörer identifieras med sina ideologiska positioner, och där den moraliska indignationen har blivit en folksport. Dessutom är ett rationellt förhållningssätt ett som kräver att vi övervinner vårt djupt mänskliga behov av visshet, trygghet och stabilitet i vår världsbild. Att frigöra sig från behovet av en trygg berättelse om världen är plågsamt, särskilt när man därmed också avsäger sig privilegiet att vara tvärsäker proffstyckare på stimmiga fester.

KARIM JEBARI

(Texten publicerades först i Carnegie Privatbanks kundtidning Insikt med rubriken "Mat för dagen utan ideologier: Räven ser nya möjligheter bättre än igelkotten".)