Ett samtal om dystopier
Dystopierna finns till för att varna oss. Det var en av slutsatserna från ett samtal mellan en museiintendent, en journalist och en filosof, som träffades under våren med anledning av utställningen ”Apokalyps – från yttersta domen till klimathot” som pågår på Göteborgs konstmuseum. Kanske är det därför dystopierna är så vanliga just nu, i en tid som närapå dånar av varningsklockor.
Följande är en förkortad version av samtalet, som rörde sig kring dystopin som samtidskritik och politisk ledstjärna, om den obekväma utopin i konst och litteratur, och om pånyttfödandet efter apokalypsen. Söker du tips på vad du ska läsa eller se på film i sommar, då får du gott om tips här! Och – utställningen pågår hela sommaren, så passa på att ta del av den.
Eva Nygårds, museiintendent och en av utställningens curatorer
Karim Jebari, filosof med intresse för existentiella risker
Rasmus Landström, författare och litteraturredaktör på Aftonbladet där han efterlyste ljusare framtidsskildringar i serien "Verkligt och möjligt".
Klas Grinell, moderator, docent i idéhistoria och utvecklingsledare för Göteborgs museer och konsthall.
KLAS: Först – vad är egentligen en dystopi?
KARIM: Dystopin är både en projektion av framtiden och en beskrivning av samtiden. Det finns ofta ett underliggande syfte som handlar om att man vill peka på risker – på att så här skulle det kunna se ut i framtiden. Så genom att skriva en bok som 1984 eller Djurfarmen så vill man varna för den typen av auktoritära tendenser som skildras där. På det sättet är dystopier också moraliska.
EVA: Många konstnärer har skapat dystopiska bilder för att just kritisera rådande tendenser i samhället. I den här utställningen ingår dystopin i avdelningen som handlar om gemensamma hot från samtiden, där man ser saker i samhället som man känner sig rädd och bekymrad inför och försöker hantera i form av en dystopisk bild.
RASMUS: Dystopin är verkligen en moralisk genre. Det är inte alltid så man ser på dystopin idag, snarare utopin. Men jag tycker att det är en väldigt bra poäng att det är en genre som vill någonting. Som vill varna för någonting. Det är i allra högsta grad en politisk genre. Inom litteraturvetenskapen betraktar man ofta dystopin som en undergenre till utopin, och kallar den ibland också antiutopi. Och är det egentligen så stor skillnad mellan utopier och dystopier? Margaret Atwood har pekat på att i varje utopi så finns en dold dystopi och i varje dystopi finns en dold utopi. Om man tar 1984 av George Orwell som exempel så är det kanske den mest totalitära och mest fruktansvärda dystopin som har skrivits. Men där går Winston in i det där lilla skjulet och drömmer om gamla tider – det finns ändå en lycklig plats i den totalt mörka dystopin.
KARIM: En annan aspekt av just distinktionen mellan utopi och dystopi är att eftersom både dystopier och utopier uttrycker värderingar så kan folk ha olika uppfattningar om vad som är värdefullt. Så om vi tar en annan sådan klassiker i genren, Du sköna nya värld [av Aldous Huxley], så uppfattar de flesta den som en dystopi. Där har vi människor som är konstant drogade i ett genetiskt kastsamhälle. Men de är i någon mån lyckliga, i en kanske väldigt ytlig eller hedonistisk bemärkelse, men de lider inte. Och de så kallade undermänniskorna, deras hjärnor har förstörts av alkohol så de har inga högre aspirationer. Enligt vissa typer av värderingar skulle det här kunna betraktas som en utopi. Så vi har den här dubbelheten också.
EVA: Det är verkligen som du säger. Många dystopiska berättelser kan också börja i en utopi, men så småningom märker man att det finns en underliggande dystopi där.
KLAS: Om vi inte kan formulera en utopi blir det svårt för folk att gripa in i samtiden, så på så sätt behöver vi utopin i ett politiskt tänkande. Men skulle man kunna säga samma sak om dystopin? Är det så att vi behöver dystopier för att förstå samtiden och formulera alternativen? Eller kan man tänka sig ett politiskt tänkande utan dystopi?
RASMUS: Jag tror att det är en helt riktig observation att man behöver både en dystopi och en utopi för att kunna formulera en ideologi, en framtid. Det är lite för mycket av dystopier idag, tycker jag – framför allt lite för mycket dåliga dystopier som saknar det där hoppets ljus som krävs för att en dystopi ska bli bra. Jag skulle också bara säga att som exempel på kopplingen mellan dystopi och ideologi kan man ta en otroligt bra bok som heter Utopia och som myntade det begreppet. Den kom 1516 och är skriven av Thomas More. Utifrån hans upplevelse av den begynnande kapitalismen i England ställer han upp en apokalyptisk bild av ett samhälle där vissa är superrika och andra inte har någonting. Den ställer han mot bilden av den lyckliga ön Utopia, som är en ganska modern välfärdsstat med lite stalinistiska tendenser. Så redan i genrens DNA finns både utopi och dystopi. Thomas Mores beskrivning av hur storbönder tvingar arrendebönder in i fattigdom och brott genom att hägna in allmänningar blev väldigt viktig för Karl Marx när han skriver Kapitalet. Så i socialismens ideologi finns också utopin och dystopin inbakad.
KARIM: Det finns verkligen väldigt mycket dåliga dystopier, och jag undrar om det inte kan vara en återspegling av hur svårt det är att fånga vår samtid i ett enda skeende. Vår samtid är så otroligt komplex och många som vill skildra ett skeende måste skapa en förenklad karikatyr av vårt samhälle. Så varför använder man sig inte av utopin då? Den är ju också på sätt och vis förenklade karikatyrer av samhället. Men det är mycket svårare att få till en konflikt i en utopi. Om alla är snälla och kramas, vad kommer att hända? Vad är konflikten då? Kramas det lite mindre än i går? I dystopin har du liksom bikergänget med lasersvärd eller en ond AI.
KLAS: Ja det finns dramaturgiska fördelar med dystopierna. Det skrivna blir kanske mer enkelspårigt där. Finns det andra möjligheter i konsten?
EVA: Det är ju, precis som du säger, Karim, ganska ointressant att måla paradiset. Undergången och de mörka sidorna är mycket mer inspirerande. Vi har ett konstverk med i utställningen som heter Dödens ö av konstnären Arnold Böcklin. Han målade sex versioner av den tavlan men han målade också Paradisets ö vilken absolut inte var lika intressant. Det är ju något vi fascineras av i det mörka, som vi kanske också behöver för att härbärgera vår oro.
RASMUS: Det finns verkligen en dramaturgisk svaghet i utopin och tanken om lyckoriken. Det sägs ofta att alla litterära utopier är väldigt tråkiga, men jag tycker väl inte riktigt att det stämmer. Sedan 1970-talet har utopierna också ändrat karaktär. Jag skulle säga att det finns en stor nu levande utopiker och det är science fiction-författaren Kim Stanley Robinson. Fram till ganska nyligen fanns också Ursula K. Le Guin som kanske är den mest kända. Om de tidiga dystopikerna vände ut och in på utopin, så gör Robinson tvärtom. Hans verk börjar som mörka skildringar av en klimatförändrad framtid, men så bygger han en sorts paradis i helvetet, kan man säga.
KLAS: Så dystopin är dramaturgiskt användbar, men finns det inga andra sätt att ta sig an framtiden?
KARIM: Det är klart att många av de här framtidsbilderna inte är svartvita. Även Robinsons böcker innehåller ju lögner, bedrägeri och avundsjuka. Och i Ursula K. Le Guins De obesuttna finns en fin skildring av hjälpsamhet och inkludering men också konformism, ideologiska spänningar och så vidare.
EVA: Jag håller med om att det ofta handlar om gråzoner. I utställningen har Cajsa von Zeipel ett verk som föreställer en gravid kvinna som kommer inkörande på en trehjuling med hund och barn. Man kan ju tolka den på två olika sätt – antingen som en otroligt stark varelse som rattar sitt fordon mot en ljus framtid, eller som någon som försöker undvika undergången. Samtida konst är mer subtil på det sättet, tycker jag, medan det på 60- och 70-talet var mer explicit, grafiskt och otroligt skrämmande.
KARIM: Det jag tycker kan vara svårt med en del samtida dystopisk skildring är att den är så misantropisk. Det finns ett drag av misantropi i dagens kultur och när den kommer in i dystopierna blir det verkligen nattsvart. Jag tänker framför allt på den populära tv-serien Black Mirror. De som skapat den måste verkligen hata mänskligheten med sådan passion att jag blir lite mörkrädd.
RASMUS: Jag håller med om att det är en väldigt svart människosyn i mycket av den samtida dystopiska kulturen, och det är ett problem. Människan betraktas som en invasiv art och det är skönt när vi blir av med denna blodtörstiga lupin. Jag tänker till exempel på den där agenten i Matrix som beskriver människan som ett virus. Det är verkligen den samtida, dystopiska bilden av mänskligheten. Om man skulle få önska något av genren, så är det väl att fler humanister skulle strömma till som inte tycker att det vi ska lära oss är att dö i antropocen.
KLAS: Apokalypsen är ju ett väldigt kristet begrepp och något som inte skildrar slutet men slutet för en människotyp, för att ge plats åt en ny. Hur kristen är dystopi-genren och är det bara kristet formade personer som deltar i skapandet av den här konsten och litteraturen? Vilka får plats att drömma om andra framtider?
KARIM: Jag tror man kan hitta apokalyptiska visioner i många olika kulturer. Den nordiska mytologin har sin Ragnarök och grekisk mytologi har en dramaturgi där allt bara går utför. Det apokalyptiska var vanligt även innan kristendomen. Johannes döparen hade ju till exempel en apokalyptisk kult. Varenda liten semigrupp hade sin egen idé om vad som skulle komma. Så nej, jag tror inte att tanken om en apokalyps är unikt kristen.
EVA: Det handlar också om att det finns en konsthistorisk kanon. Vi som curatorer gör vårt urval till den här utställningen, vi befinner oss i Europa och då är det mest västerländska bilder av apokalypsen vi får se. Hade utställningen gjorts på en annan plats på jorden hade vi kanske haft helt andra vinklar.
KLAS: Finns det någon annan typ av likriktning här? Om dystopier handlar om att kollektivt försöka förstå en samtid och extrapolera det vi tycker är farligt – vilkas röster är det vi inte hör?
KARIM: Väldigt mycket samtida och politiskt tänkande idag är kopplat till klimatkrisen och det här misantropiska. Slogan för ekofascismen är ”människan är ett virus, vi måste ta bort det”. Det tror jag är en oroväckande tendens i det dystopiska tänkandet. Så jag efterfrågar också mer humanism här.
EVA: Jag känner igen det i utställningen. Förr handlade det om romantiska återgångsskildringar där naturen utgör det stora hotet – exploderande vulkaner, brinnande skogar och den lilla människan. Idag är det vänt uppochner och det är människan som utgör hotet. Det är väldigt stressande och problematiskt att tänka så.
RASMUS: Det dystopiska och utopiska tänkandet förändras mycket under 70-talet. Innan dess handlade det mycket om totalitarism, efter kalla kriget. Men sedan kom oljekrisen och vi blir mer medvetna om klimatförändringarna. Då kommer en explosion av dystopiskt tänkande och från att ha handlat om totalitarism varnar man för klimatkaos.
KLAS: Men missar man inte det politiska med sådana dystopier? Att vi låter oss förledas av de här dramaturgiskt tilltalande undergångsbilderna och missar att det inte är hela mänskligheten som har bidragit till problemet utan en mindre grupp?
KARIM. Det är en väldigt bra poäng. Man kan fråga sig vem som är antagonisten i en historia, i en dystopi. I berättelser som Black Mirror är det människor överlag. Sedan har vi varianten som mer handlar om klass, att det är ett fåtal mäktiga och onda aktörer som förstör. Men den typen av dystopi jag själv tycker är mest intressant är den strukturella. Den som säger att det inte är människor som är onda eller goda, de är bara människor. Men vi har skapat strukturer i all välmening som resulterat i ett dåligt utfall. Min favoritdystopi i den genren är en animerad film från Pixar som heter Wall-E och som handlar om ett samhälle där människor har förgiftat planeten liksom oavsiktligt. De har byggt robotar som tar hand om dem och resultatet är att de bara flyter omkring som odugliga varelser som inte förmår göra någonting. Jag tycker att det är fascinerande, för problemen i vår värld är just väldigt ofta just strukturella. Det är klart att det finns människor som är onda, men i en annan värld skulle deras ondska få mindre genomslag.
RASMUS: Jag kan bara instämma, Wall-E är en förbaskat bra film, och en förbannat bra dystopi! Ett annat ord för strukturella dystopier är sociologiska utopier, och det är en gammal genre. Min favorit i den genren är William Morris News from Nowhere. Den utspelar sig i 1880-talets London där industrialismen har förfulat allting, och skurken i berättelsen är den alienation som människor upplever. I utopin får alla meningsfulla arbeten och meningsfulla liv.
EVA: Det är intressant att du tar upp News from Nowhere. Konstnärer inspireras ju ofta av undergång, men William Morris är ett jättebra exempel på det utopiska och det här ljusa tänkandet. Att skapa en bättre värld – hela Arts and Crafts-rörelsen var som en motvikt mot industrialiseringen. Ellen Keys Skönhet för alla till exempel, och arkitekter som Bruno Taut med sina trädgårdsstäder i Tyskland. Inom design, konsthantverk och arkitektur ser man fina exempel på utopiska tankar som man inte riktigt ser i konsten.
PUBLIKFRÅGA: Det finns berättelser om när något så allvarligt händer att samhället helt slutar att fungera. Om det inte finns något samhälle kvar – finns det någon historia som kan ta vid där?
RASMUS: Den mest ikoniska skildringen är väl Cormac McCarthys The Road, kanske den mörkaste skildringen. Eller den norska författaren Maja Lunde som har skrivit en trilogi. Men det är alla mörka skildringar av ett samhälle som till fullo har kollapsat.
EVA: I utställningen tänkte vi faktiskt på det här med postapokalyps. Apokalyps, som är titeln på utställningen betyder också uppenbarelse. Först tänkte vi att den skulle heta Tidens slut, men det skulle ju verkligen sätta punkt utan möjlighet till fortsättning. Istället kändes det viktigt att se möjligheten till en alternativ framtid och en ljusare berättelse – inte bara allt det här mörkret. Vi har några verk i slutet av utställningen som just visar på alternativa världar där mänskligheten hittar ett annat sätt att förhålla sig till sin omgivning. Det kan uppstå någonting annat som också kan fungera.
KARIM: Vad bra att vi kom in på postapokalypsen för den kombinerar ju det både dystopi och utopi. Jag uppfattar att många postapokalyptiska skildringar lider av det dystopiska inslaget. Ofta finns en inbäddad rädsla för massorna. Där medelklassen fruktar för arbetarklassen, eller i USA, fruktan för slavrevolten. Det senare är svårt för oss i Sverige att förstå som inte har haft ett slavsamhälle på samma sätt som man hade i amerikanska södern. Men där hade man en massa människor fastsatta i kedjor, du piskar dem varje dag och är konstant rädd för att de ska göra uppror. Det tillsammans med ”gränslandet” som också är en del av USAs historia. Man expanderar i ett laglöst rum där man undantränger ursprungsbefolkningen och är i konstant strid med dem. De här två, slavupproret och gränslandet, är väldigt starka troper som man ser i postapokalyptiska skildringar, och det gör att de ofta blir väldigt mörka – för det är ju väldigt sällan skildrat ur ursprungsbefolkningens eller slavupprorets perspektiv, utan besutten medelklass.
KLAS: Det är klart att de som gynnas av systemet också är rädda för att det ska falla ihop. Men vi har också den rörelsen som säger att lösningen är att människan som art försvinner och andra arter kommer att ta över.
KARIM: Ja och då måste jag nämna en annan postapokalyptisk berättelse som är väldigt annorlunda. Det är David Brinks serie Uplift. I det universumet finns intelligenta delfiner och schimpanser och gorillor, och så vidare. Och över tid blir det mer jämlikt mellan dem och människorna. Det finns väldigt spännande utopiska skildringar som inkluderar icke-mänskliga djur som aktörer.
KLAS: Vi ska runda av nu, men Eva – som avslutning på det här samtalet, kan du se någon mobiliserande kraft i bilderna i den här utställningen?
EVA: Vi har arbetat med två idé- och lärdomshistoriker i den här utställningen och Anders Ekström som studerat katastrofmediering pekar på problemet med att vi idag hela tiden översköljs av katastrofbilder. Men Håkan Håkansson har studerat 1500- och 1600-talets religiösa föreställningsvärld, och det kan nästan vara lite trösterikt att se att människor har haft de här tankarna förut. De har stått inför ruinens brant och olika katastrofer i alla tider. Vi måste så klart agera, men det kan vara något som kan ingjuta hopp att vi har klarat oss undan katastrofer förr.
Utställningen pågår fram till och med 26 januari 2026 >
Samtalet arrangerades av Institutet för framtidsstudier i samarbete med Göteborgs konstmuseum. Utställningen gjordes möjlig tack vare Riksbankens jubileumsfonds satsning RJ Konst och kultur.
