Teknolibertarianismen och klimatkrisen
Kan klimatförändringarna tacklas genom avreglering och innovationer på en fri marknad? Och om de kan det, öppnar president Trumps ställning i klimatfrågan för en sådan vision – eller för något helt annat? I den spanska dagstidningen Vanguardias senaste magasin som är helt ägnat åt Donald Trump och teknolibertarianerna, försöker filosofen Olle Torpman reda ut hur de rådande politiska idéerna i USA:s styre kan påverka klimatpolitiken. Här följer en sammanfattning av hans text.
Trump har inte explicit utropat sig som anhängare till teknolibertarianismen, men det fokus hans administration har haft på avregleringar och på att dra sig ur internationella avtal som Parisavtalet, går i linje med ett sådant tankesätt. Teknolibertarianismen kombinerar en djup misstänksamhet mot centrala regleringar med en stark tro på teknologisk utveckling, och utlovar gärna allehanda lösningar utan behov av politiska överenskommelser. Idén i sig har sitt ursprung i internets barndom då internet betraktades som ett verktyg för att ta sig förbi traditionella strukturer i samhället och ge makt åt individer. Här finns alltså också en frihetstanke som inte bara rör marknaden men också människor.
Ur ett teknolibertarianskt perspektiv skulle vissa typer av regleringar kunna vara acceptabla för att undvika att individer eller företag tar skada som inte själva åsamkar skada, men det skulle behöva vara regleringar som erbjuder stora möjligheter för marknader att experimentera och lösa problem på egen hand. Vad gäller klimatförändringarna är man för att blanda in alla möjliga nya teknologier i arbetet, som AI och geoengineering, och man vill ha stor frihet att uppfinna och utveckla nya teknologier som kärnfusion och infångning av koldioxid.
Trumps administration verkar som sagt delvis vara anhängare av teknolibertarianismen, men långt ifrån bara. Trump själv tycks vara anhängare av en nationalistiskt konservativ ideologi som ibland går tvärtemot de klimatrekommendationer som teknolibertarianer skulle föra fram. Till skillnad från dem kallar han dessutom klimatförändringar för en ”hoax”, stöttar den lokala oljeindustrin, och är överhuvudtaget mer intresserad av att skydda den inhemska ekonomin än att ta tag i klimatkrisen. Kanske bör man se Trumps relation till teknolibertarianerna enbart som en strategi för att bredda sin väljarbas, och med tanke på konservatismens och teknolibertarianismens gemensamma aversion mot statliga interventioner skulle han i så fall inte vara helt fel ute.
Även om teknolibertarianismen skulle få större inflytande över amerikansk politik, finns det många tecken på att ideologins idéer om hur klimatkrisen kan lösas skulle kunna slå slint. Långt ifrån alla är ense om att lösningen på samhälleliga problem kan finnas i teknologisk utveckling, och en marknad som inte ges ramar kan paradoxalt nog sakta ner den teknologiska utvecklingen. Oreglerade teknologiska experiment kan få oanade konsekvenser, och större genomslag av redan befintliga teknologier – som den av både teknolibertarianer och Trump omhuldade kryptovalutan – för med sig betydande koldioxidutsläpp.
Olle avslutar sin text med att konstatera att teknolibertarianismen erbjuder en viktig pusselbit i hanteringen av klimatförändringarna, men att den inte kan utgöra hela lösningen.
