Spökarbetare kliver fram ur skuggorna i konstnärligt forskningsprojekt

På en stor skärm i Hägerstens medborgarhus i Stockholm visades vid årsskiftet filmklipp med lagerarbetare i Polen, hamnarbetare i Italien, ett cykelbud i Sverige, en lastbilschaufför i Jordanien, arbetare på datacenter i USA och många fler. De berättar om sina arbetsvillkor, visar upp vad de ser på sin arbetsplats och vad de noterar i sin omgivning. Filmklippen visar också bilder från en mässa där säljare visar upp en framtid med nya maskiner för hantering av sådant som ska transporteras, teknik som ska hjälpa eller ersätta de människor som dyker upp i filmmaterialet.

Den långa strömmen filmklipp utgör en liten del av allt det material som människor laddat upp på en digital plattform för att dokumentera dagens transportsektor, allt det som händer från det att vi som konsumenter har klickat på köp i en app tills det vi har beställt landar hos oss. Arbete som kallas spökarbete eftersom det sköts av människor dolda för allmänheten.

2022 drog Benjamin Gerdes igång det konstnärliga forskningsprojektet Spökplattform för att skapa en digital plats där konstnärer och arbetare skulle kunna dela med sig av sina erfarenheter av detta spökarbete utan insyn från arbetsgivare, och under projektets gång har människor från alla delar av transportkedjan skickat in bidrag från Jordanien, Spanien, Italien, USA, Irland, Sverige och Polen. Beroende på vilka möjligheter man haft att dokumentera på plats handlar det om filmer, stillbilder och ljudfiler – många, många timmar av material.

Hur nådde ni alla dem som har bidragit med sina berättelser?
– Vi presenterade projektet i både konstnärliga och akademiska sammanhang och spenderade första året mycket tid på att etablera nya kontakter och uppmuntra folk att delta. Jag hade också i tidigare projekt kommit i kontakt med folk i logistiksektorn som kunde sprida inbjudan vidare. På vissa ställen hade man negativa erfarenheter av journalister, eller av dokumentärfilmare som kom och visade upp dem utan att ge dem röst osv. Så en del av arbetet bestod också i att vinna folks förtroende och göra tydligt att vi var intresserade av vad just de hade att säga och att de själva hade möjlighet att styra spridningen av sitt material.

På vissa ställen fick vi draghjälp av det faktum att de som jobbar i de här yrkena kan ha väldigt olika bakgrund – det kunde handla om lagerarbetare med höga examina och konstutbildning, eller personer med stort samhällsengagemang. Eftersom projektet planerades under pandemin fick vi utgå ifrån att folk skulle kunna skapa material själva, men sedan blev jag också inbjuden att filma på vissa ställen. I slutänden står jag nog själv för ungefär hälften av just filmmaterialet. På några arbetsplatser fick vi också hjälp av forskare som hade liknande intressen som vi och kunde komma åt att prata med dem vi ville nå.

Fick ni någon uppfattning om varför de som deltog ville vara med?
– Det fanns en stark vilja att visa upp sina arbetsplatser och att få till en offentlig diskussion om de rådande arbetsvillkoren. I vissa fall ville man också berätta om förändringar de noterade i sin bransch lokalt och som de upplevde att ingen pratar om. Överlag ville man nyansera den bild av verkligheten som andra aktörer i samhället står för. När man väl delat med sig av sitt material fanns det också intresse av att ta del av material från kollegor i branschen, förstå om andra delade deras erfarenheter. De var mindre intresserade av hur materialet sedan skulle visas upp i en konstnärlig kontext och jag försökte inte heller pracka på dem min artistiska vision – jag bara lät orkestern spela!

När du ser på allt material som samlats in, hur ser du på spökarbetarnas arbetssituation?
– På ett sätt är de lika för att de alla utgör kuggar i det här stora maskineriet, men det finns också stora skillnader mellan yrkesgrupper. Det största gapet finns nog mellan dem som jobbar i hamnarna och de som finns på lagren. Hamnarbetarna är fortfarande arbetare, men nuförtiden rätt välavlönade. De är speciella för att de har en väldigt internationell mentalitet, de utgör ju ofta länken mellan ett land och många andra och kan ha kontakt med kollegor i andra hamnar. De har också förstått att de har viss makt – om de tar moralisk ställning i en fråga kan de faktiskt påverka eftersom de utgör en så kritisk länk i transportkedjan.

Arbetsvillkoren för lagerarbetarna är helt annorlunda. Det är lite bättre nu, men på vissa håll handlar det fortfarande om rent utnyttjande. Särskilt i Spanien och Italien där det finns många migrantarbetare som inte är så medvetna om sina rättigheter. När det gäller Amazons lager kan man säga att det bara ser ut att bli sämre när man tar del av rapporterna vi fått. Folk blir alltmer fysiskt slitna.

Generellt kan man väl säga att det verkar ha blivit besvärligare på flera håll de senaste 10–15 åren. Nya konfliktlinjer har dykt upp, bland annat genom privatiseringar av olika delar av sektorn. Många är medvetna, försöker agera och hålla kontakt med kollegor i andra länder. Men det kan vara svårt att organisera sig, inte bara för att fackligt medlemskap ibland kan vara förknippat med risker, men också för att det är svårt att förena olika slags arbetare under samma fackliga flagg. Bara att försöka förena hamnarbetare och lastbilschaufförer har visat sig vara svårt för att man har så olika typer av utmaningar, och att försöka samarbeta internationellt är ännu svårare.

Du har i en tidigare intervju konstaterat att transportsektorn har förändrats bara under tiden det här projektet har pågått. På vilket sätt?
– När vi startade projektet låg fokus på övergången mellan pandemi och post-pandemi – skulle människors nya vanor när det handlar om hur man använder transporter, förändras? Men när projektet väl pågick blev jag påmind om containerfartygens historia och den militära roll de spelat ända sedan Vietnamkriget. Det är en roll som verkligen har vuxit i betydelse igen under projekttiden. Så projektets fokus har delvis gått från dokumentation av vanlig konsumtionslogistik till en förflyttning av vapen. Hur det kommer att påverka infrastrukturer framöver och dem som arbetar där återstår att se.

Om du skulle göra om projektet nu, hur skulle du tänka?
– Något som vi inte gjorde den här gången men som skulle vara intressant och som skulle vara spännande just för att man kan använda konstnärliga verktyg, det är att reflektera mer kreativt över hur en mer rättvis och hållbar framtid skulle kunna se ut. Att igen involvera dem som faktiskt arbetar i sektorn och fråga vad som skulle kunna göras annorlunda. Hur kan en bättre framtid se ut från ett arbetsmiljöperspektiv. Robotar – kan de vara bra, och i så fall hur? Hur kan det fungera på ett mer hållbart sätt. De bilder vi får ta del av kommer från arbetsgivarna, från företagen, men vad har de att säga som lever i den röra som ett arbete på golvet innebär? Vi hade inte det fokuset den här gången eftersom det vi ville visa upp var de snabba förändringar i arbetsvillkor som sker i sektorn just nu.

Någon annan reflektion?
– Det är alltid intressant att upptäcka var kunskapshålen finns. Man kan göra antaganden om andra människor för att de tillhör en viss grupp, bara för att sedan inse att man har mer gemensamt än man trodde. Det var fint att se att de som bidrog ville få kontakt med varandra och fann ett värde i det. Jag blev ett slags facilitator, och fick en mer aktiv roll i det än jag hade förväntat mig. Och på tal om att facilitera möten i projektet kunde jag föra samman de som bidragit med material från Jordanien med en av forskarkollegorna här på institutet när de var på besök här i Stockholm. De visste att svenska SIDA bidragit till flera värdefulla projekt i deras område och fick möjlighet att träffa Göran Holmkvist som var på institutet då och som jobbat länge med biståndsfrågor. Ett värdeskapande som liksom inte kunde förutses!

Projektet har fått ett kommunikationsbidrag för att kunna sprida resultaten från projektet vidare, grattis! Vad kommer att hända?
– Ja, det är jättekul! Vi har ju allt det här materialet nu och vill gärna rapportera tillbaka till dem som har bidragit. Hittills har vi ju mest kunnat visa upp material i konstnärliga och akademiska sammanhang, så vi har valt att satsa på fyra utställningar som ska kombineras med både publika samtal och digitala verktyg för att göra resultaten tillgängliga för fler. Utställningarna kommer att sättas upp i Sverige, Italien, Spanien och Storbritannien och vi är nu i kontakt med olika filmfestivaler, muséer och liknande för att planera exakt var och när de ska ske. Eftersom det för deltagarna var väldigt viktigt att nå utanför den traditionella konstpubliken är förhoppningen att vi med de här aktiviteterna ska kunna nå en bredare publik, och i bästa fall väcka intresse hos policy-folk och olika samhällsorganisationer.

Intervju med Erika Karlsson

 Läs en intervju med Benjamin om resan till Italien under hamnarbetarnas blockad >