Grönlandsavtalet den 22 september 2026
Vad innebär egentligen det avtal som i dagarna undertecknades av Grönland, Danmark och USA? Klaus Georg Hansen är fil.dr. i Grönlands koloniala historia och moderna samhälle, och nedan kommenterar han avtalet utifrån Grönlands perspektiv. Klaus är en av medlemmarna i projektet Urfolks självbestämmande och hållbar utveckling, som startade på Grönland i samband med avtalets undertecknande.
--------------------
Den 22 september 2026 undertecknades ett avtal hos FN i New York av ledare från Grönland, Danmark och USA. Samtidigt offentliggjordes avtalets innehåll. Avtalet bär den minst sagt otympliga titeln ”Avtal mellan Konungariket Danmarks regering tillsammans med Naalakkersuisut och Amerikas förenta staters regering om ändring och komplettering av överenskommelsen av den 27 april 1951 enligt Nordatlantiska fördraget mellan Konungariket Danmarks regering och Amerikas förenta staters regering om försvaret av Grönland (1951 års försvarsavtal) med senare relevanta tilläggsavtal med anknytning till detta”.
Avtalet har också omedelbart börjat omnämnas med förkortade titlar som ”Avtal mellan Grönland, Danmark och USA som stärker försvar och säkerhet i Arktis och det nordatlantiska området” och ”Avtal mellan Grönland, Danmark och USA” eller kort och gott ”Grönlandsavtalet”. Jag tror att avtalet framöver främst kommer att bli känt som ”Grönlandsavtalet den 22 september 2026”.
Den nya principen i USA:s utrikespolitik
Sedan avtalets innehåll offentliggjordes har pressen och alla möjliga slags experter och opinionsbildare vänt och vridit på och analyserat avtalets innehåll ur alla tänkbara perspektiv. Åsikterna om avtalet speglar bland annat om man betraktar det ur ett idealpolitiskt eller ett realpolitiskt perspektiv. Sammantaget råder en viss konsensus om att avtalet är ”tillräckligt bra” [för Danmark och Grönland] … men det talas inte särskilt mycket om i förhållande till vad avtalet kan sägas vara ”tillräckligt bra”. Underförstått är avtalet bättre än om USA skulle göra verklighet av sina oerhörda hot om att ta kontroll över Grönland med våld om så krävs.
Ett sådant hot är i sig en fullständigt orimlig utgångspunkt för förhandlingar om ett avtal. Handlar det här kanske om att avtalet, som resultatet av en överlevnadsstrategi, är en underkastelsereaktion eller en anpassnings- och ”pleaser”-reaktion från grönländsk och dansk sida gentemot en stor och mäktig nation som inte tycks vilja respektera spelreglerna i den internationella rättsordningen?
Grönland har i mer än 200 år aldrig riktigt kunnat känna sig helt säkert i förhållande till USA – som sedan Monroedoktrinen 1823 och sitt första erbjudande till Danmark 1832 om att köpa Grönland, ”alltid” har haft ett särskilt intresse av att ha kontroll över Grönland. Det nya avtalet ger inte Grönland någon ny trygghet i förhållande till USA.
Det finns en förväntan om att vissa specifika aktiviteter inte kommer att påverkas av avtalet. Skylten står vid inlandsisens kant i Kangerlussuaq, Grönland.Foto: Klaus Georg Hansen
Tvivel finns därför fortfarande i bakhuvudet hos många av oss: kommer USA verkligen att respektera det nya avtalet? Det har ofta sagts att Trump undertecknar avtal med blyertspenna, underförstått att han snabbt kan sudda ut sin underskrift igen när det passar honom. När kan han tänkas göra det med det här avtalet? På den punkten är det mycket tydligt att tilliten till USA som en nära allierad med ett gemensamt mål inte längre finns kvar på samma sätt som den annars har gjort sedan FN och Nato bildades.
Det som har drabbat Grönland så hårt i avtalet är att USA:s utrikespolitik under Trumps tid som president har gått från att vara moraliskt och politiskt betingad till att vara transaktionellt betingad, alltså grundad på principen ”något för något”.
Tillbaka till 1941 års avtalsram
Genom det nya avtalet har Grönland fått ”säkerhet”. Det Grönland nu betalar för denna tjänst är att USA genom det nya avtalet har fått frihet att göra det i Grönland som USA anser nödvändigt för att tillhandahålla denna säkerhet.
I 1951 års avtal säkerställdes att USA behöver bjudas in eller åtminstone komma med en förfrågan innan etablering. Med det nya avtalet behöver USA inte längre först fråga eller bli inbjudet. Nu kan USA i princip göra det som USA önskar utan att Grönland eller Danmark kan införa begränsningar. På den punkten liknar det nya avtalet det avtal som ingicks 1941. Det var just USA:s fria tillträde till Grönland i 1941 års avtal som Danmark lyckades få ändrat i 1951 års avtal. Med det nya avtalet har vi återgått till principerna i 1941 års avtal när det gäller USA:s möjligheter att agera i Grönland.
Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att det i Grönland, bland såväl politiker som befolkningen i allmänhet, just nu finns många olika uppfattningar om det nya avtalet. Hos flera lyser det igenom att de känner att Grönland har tvingats välja mellan pest och kolera. Visserligen har en lättnadens suck till en början gått genom många här i landet, men tvivlet, oron och osäkerheten hänger fortfarande som en tung höstdimma över delar av befolkningen.
Inskränkning av Grönlands självbestämmande
När det gäller frågan om inskränkningar av Grönlands självbestämmande är det framför allt de tretton raderna i avtalet under rubriken ”Utländska direktinvesteringar och andra aktiviteter” som kan väcka oro inom turistnäringen och bland andra grupper. I avsnittet införs begränsningar för vilka som ska kunna ha kontroll över, inflytande på, eller tillgång till information ”inom särskilt känsliga sektorer eller verksamheter på det grönländska territoriet”. En central fråga i det sammanhanget är vem som definierar vad som avses med formuleringen ”särskilt känsliga”. Dessutom har det uttryckts oro för huruvida USA kan ha någon form av de facto-vetorätt vid bedömningen av vem som ska få kontroll, inflytande eller tillgång.
Mycket av osäkerheten och oron kommer möjligen att klarna helt eller delvis när den kommande lagen om investeringsgranskning läggs fram och behandlas i Inatsisartut, Grönlands parlament. Lagförslaget är planerat att behandlas första gången den 10 november 2026 samt en andra och tredje gång i början av 2027. Det reviderade förslaget till lag om investeringsgranskning för Grönland har ännu inte offentliggjorts av Naalakkersuisut, Grönlands regering.
Ett exempel på den omedelbara osäkerheten och oron kan höras i Ilulissat. Just nu blomstrar turismen i Ilulissat. Om några månader öppnar den nya internationella flygplatsen där, som är porten till Ilulissatfjorden, vilken 2004 upptogs på Unescos världsarvslista. Det pågår för närvarande konkreta förhandlingar med turistoperatörer i Kina och Indien som vill samarbeta med grönländska turistaktörer för att skicka ett större antal kinesiska och indiska turister till Grönland. Men kan det nya avtalet komma att utgöra ett hinder för detta?
Ett annat exempel på den rådande osäkerheten gäller utvinningen av våra mineraltillgångar. I vilken utsträckning kan det nya avtalet i praktiken visa sig begränsa grönländska önskemål och intressen när det gäller vår utvinning av mineraltillgångar?
Just nu ser det ut som om mycket måste prövas i praktiken innan vi får se i vilken utsträckning det nya avtalet kan påverka Grönlands möjligheter till självbestämmande under de kommande åren.
Klaus Georg Hansen
27 september 2026, Grönland
Projektet "Urfolks självbestämmande och hållbar utveckling" som precis har startat är finansierat av Formas och utöver Klaus Georg Hansen medverkar projektledare Ulf Mörkenstam, Ludvig Beckman och Staffan Julén från IFFS, med flera. Utöver detta är IFFS värd för två andra projekt som rör Grönland. Det konstnärliga forskningsprojektet "Arktisk hysteri - piblokto, vetenskap, myt och fiktion", som finansieras av Vetenskapsrådet och leds av Staffan Julén, samt projektet "Geopolitik och kulturell resiliens i kampen för självbestämmande och självständighet: fallen Grönland och Ukraina" som är finansierat av Försvarshögskolan, leds av Ulf Mörkenstam och även engagerar Gustaf Arrhenius, Ludvig Beckman och Staffan Julén på IFFS.
