Globala målen missas – så kan offentlig-privata partnerskapen förbättras
Tio år efter att Agenda 2030 antogs är det tydligt att världen inte är på väg att nå majoriteten av målen, trots högtidliga löften. Forskningsprojektet Transformativa partnerskap för hållbar utveckling 2030 har under fem år granskat de offentlig-privata partnerskap som skulle leda vägen mot målen. Resultaten är nedslående. Många partnerskap saknar tydliga mål, uppföljning och ansvarsfördelning. Flera riskerar att bli symboliska snarare än att bidra till verklig samhällsomställning. Projektet har undersökt varför och hur de kan stärkas i framtiden.
Enligt FN:s senaste uppföljningar är endast omkring tolv procent av de globala hållbarhetsmålen (SDG – Sustainable Development Goals) på rätt väg, medan närmare tjugo procent gått bakåt.
Klimatförändringar, väpnade konflikter, pandemier och ökade geopolitiska spänningar har lagt sig som ett tungt lock över det internationella samarbetet. Forumet som ska hålla ihop arbetet, FN:s High Level Political Forum (HLPF), saknar dessutom mandat att ställa krav eller säkerställa ansvarsskyldighet.
En central del av strategin för att nå målen har varit offentlig-privata partnerskap. Genom att samla stater, företag, civilsamhälle och internationella organisationer ska resurser mobiliseras snabbare och lösningar skalas upp. Men fungerar det i praktiken? Projektets forskning visar att samarbetena ofta inte lever upp till förhoppningarna.
Offentlig-privata partnerskapens potential – och varför de inte fungerar som tänkt
Det nu avslutade femåriga forskningsprojektet Transformativa partnerskap för hållbar utveckling 2030 har granskat partnerskap och projekt världen över. Syftet har varit att förstå om, hur och när partnerskap faktiskt kan bidra till att nå målen.
Projektledaren Karin Bäckstrand menar att partnerskapsmodellen i dag präglas av stora brister.
– Många partnerskap saknar tydliga mål, uppföljning och inkluderande beslutsprocesser, säger Karin Bäckstrand.
Hon understryker att de riskerar att bli symboliska snarare än transformativa, särskilt när insatserna riktas mot områden utan politiska konflikter.
– Vi har granskat över 3 000 partnerskap och visst finns det stor potential. Men för att realisera den måste partnerskapen bättre kopplas till ekonomisk omställning, annars riskerar Agenda 2030 att behandla symtomen snarare än orsakerna till problemen som målen ska lösa, säger Karin Bäckstrand.
Forskningen visar att samarbetena ofta undviker frågor där målkonflikterna är som mest politiskt känsliga – till exempel fossila subventioner, social rättvisa eller styrning av ekonomiska system. Resultatet blir att samarbetena kanaliseras mot enklare, mindre kontroversiella frågor. Det gör dem lättare att genomföra, men minskar samtidigt möjligheten att bidra till en mer genomgripande samhällsförändring. Även legitimiteten brister. Partnerskap domineras ofta av aktörer från det globala nord, medan lokala aktörer – och i synnerhet civilsamhället – ges en mer perifer roll.
– Det finns ett tydligt deltagargap, där FN ofta själv dominerar agendan, och använder partnerskapen som ett sätt att "uppfinna sig självt", snarare än att främja delaktighet.
Beslutsfattare bör ta fasta på att de 17 globala målen i Agenda 2030 hänger ihop. I praktiken ser vi att vissa mål sammankopplas mer än andra, särskilt miljö- och sociala mål, medan de ekonomiska ofta hamnar utanför, säger Karin Bäckstrand.
Fältstudier från HLPF visar att civilsamhället visserligen är aktivt, men att den privata sektorn ofta lyser med sin frånvaro. Felicitas Fritzsche, doktorand i projektet, konstaterar att årets forum visade både engagemang och oro.
– Civilsamhällets budskap om ansvarsskyldighet var tydligt, även i ett krympande demokratiskt utrymme. Men den privata sektorn var påfallande frånvarande. Det säger något om svårigheten att skapa genuina flerpartsmodeller, säger Felicitas Fritzsche .
Tre villkor för att partnerskap ska fungera
Projektet har identifierat tre centrala kriterier som avgör om partnerskap kan få verklig betydelse för Agenda 2030:
- Synergier mellan målen.
Partnerskap måste knyta ihop mål på ett sätt som stärker helheten. I dag länkas miljö- och sociala mål oftare än ekonomiska, vilket gör att viktiga drivkrafter för förändring faller bort. - Effektiva strategier och uppföljning.
Bristande mätning och ansvarsskyldighet är en central svaghet. Projektets dataför över 3 000 partnerskap visar att potentialen är stor – men bara om tydliga ansvarsförhållanden, finansiering och indikatorer finns på plats. - Legitimitet och inkludering.
Partnerskap behöver vara representativa och bygga på lokalt engagemang. Utan deltagande från urfolk, kvinnor, civilsamhälle och lokala aktörer uppstår inte den förankring som krävs för långsiktig förändring.
Styrning av styrningen
För att partnerskap ska kunna spela en större roll lyfter forskarna fram behovet av bättre global styrning. Det handlar om strukturer som samordnar, följer upp och skapar ansvar, utan att detaljstyra innehållet i enskilda samarbeten.
Det handlar bland annat om:
- ett stärkt mandat för FN:s High Level Political Forum
- obligatorisk rapportering av de offentlig-privata partnerskapens resultat
- gemensamma globala riktlinjer och standarder
- ökad transparens kring finansiering och ansvar
- ett globalt stöd för SDG-genomförande till låg- och medelinkomstländer
När projektet nu avslutas pekar forskarna på ett brådskande behov av att tänka framåt – bortom Agenda 2030.
– Nästa stora fråga är vad som händer efter 2030. Kan vi vända vår tids globala kriser till en möjlighet för systemförändring? Här pekar våra resultat på att finansieringen är helt avgörande. Det krävs nya modeller för att offentlig-privata partnerskap ska bli mer fungerande, mer inkluderande och mer hållbara över tid, säger Karin Bäckstrand.
