Forskningens roll i samhällsdebatten
Hur går det egentligen till när forskare bidrar med sin expertis till det politiska beslutsfattandet? Forskare tänker sig ofta relationen mellan vetenskap och politik som ett ideal med två olika sfärer där vetenskapen ska bidra med sanningen till politiken, och politiken ska ta till sig evidensen. Men det är sällan så det sker i verkligheten, menar Karin Bäckstrand.
I maj bjöd Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien tillsammans med Vetenskap och allmänhet in till en diskussion om hur forskningens roll i samhällsdebatten kan stärkas. Karin Bäckstrand, professor i samhällsvetenskaplig miljöforskning vid Stockholms universitet och forskare på IFFS, deltog som inledande talare och panelist. Här följer en sammanfattning av hennes inledande föredrag.
– De som inramar vetenskapen på ett begripligt sätt för beslutsfattare får genomslag och jag tror därför vi behöver kliva ut ur vår ”comfort zone” ibland för att förenkla, sade Karin Bäckstrand.
Karin beskriver tiden vi lever i som postfaktisk, en situation där personliga övertygelser och känslomässiga reaktioner har större inflytande på den allmänna opinionen än objektiva fakta. Det kan finnas ett kunskapsförakt från politiskt håll. Då är det särskilt viktigt att tänka att vetenskapssamhället också behöver tänka på sin kontakt med resten av samhället, med medborgarna. Inte minst för att skapa legitimitet åt det man vill förmedla.
De komplexa problem problem vi står inför idag förstärker det här behovet. Klimatförändringar, pandemier, och andra typer av risker som präglas av vetenskaplig osäkerhet ställer högre krav på transparens om hur forskning går till. I synnerhet som mycket står på spel för samhället och man behöver fatta brådskande beslut trots stora värdekonflikter. I sina studier av internationella klimatöverenskommelser har Karin själv sett hur förhandlarna behöver väga forskningsresultat mot helt andra hänsyn.
De senaste årtiondena har man också pratat allt med om att synen på expertis behöver vidgas utanför det traditionella vetenskapssamhället. Genom att bjuda in lekmän, urfolk, lokalbefolkning, allmänhet – får man ett slags demokratisering av vetenskapen. Det är en svår process eftersom vetenskapen i någon mening också är en elitbaserad verksamhet som är väldigt specialiserad och därmed svårtillgänglig.
Men vetenskaplig expertis har redan börjat pluraliseras eftersom vetenskapliga experter numera inte bara finns på universiteten, utan även i företag, intresseorganisationer och andra typer av verksamheter. Det teknokratiska synsättet där vetenskapliga sanningar förmedlas till politiker finns fortfarande, men det demokratiska synsättet finns också där det blir tydligare att vetenskapen inte alltid kan komma med sanningar.
Lyssna på hela Karins föredrag och de efterföljande panelsamtalen i en zoom-inspelning hos KSLA >
