Expresstrender. När blir förändringstakten samhällsfarlig?
Sociala förändringar sker allt snabbare och ibland drivs den av förändringar i den teknologi vi använder. Detta gör oss förändringsbenägna på ett sätt som i många sammanhang är positivt, men kan det också gå lite för fort ibland? I den här texten reflekterar Emma Engström över faran i att låta andra avgöra vartåt vi ska.
Clas Ohlson lanserade i augusti 2021 en ny logotyp. Detta blev ämnet för en lunchdiskussion med min kollega Jennifer där min främsta reaktion var: igen? Jag som just hade vant mig vid den förra – var det inte alldeles nyss den gjordes om? I en mejlkonversation bekräftade företaget att loggan senast ändrades 2009 och att den innan dess enbart genomgått smärre ändringar sedan tillkomsten 1964. Det gick alltså 45 år till den första uppdateringen, och tolv år till den senaste. Lite senare läste jag i Dagens Nyheter att formerna för den traditionella katolska gudstjänsten har ändrats. I juli i år publicerade påve Franciskus sitt beslut att begränsa firandet av den så kallade tridentinska mässan. Denna reformerades senast av påven Paulus VI efter andra Vatikankonciliet på 1960- talet och innebar då en övergång till att fira mässa på landets språk med mer deltagande från församlingen. De äldre formerna med mässa på latin, prästen vänd mot öster och en tyst församling hade gällt i fyrahundra år efter beslut av påven Pius V efter Trientkonciliet 1570. Eftersom tillvägagångssättet fanns kvar, med hängivna anhängare, hade det tillåtits för att värna kontinuitet. Paulus VI:s beslut upphävdes alltså nu av Franciskus, vilket innebär att formerna för mässan ändras igen. Medan den tidigare förändringen ägde rum efter fyra sekler, skedde denna alltså efter bara omkring ett halvt.
Att social förändring sker allt oftare är ett välkänt fenomen som genomsyrar mycket forskning inom teknikanvändning, där jag är verksam. Ändå har jag ibland svårt att se hur det påverkar vardagen. När jag nyligen letade efter en lämplig tidskrift för publicering av ett manuskript visade det sig att tidskriften Computers and Industrial Engineering hade en specialutlysning om den femte industriella revolutionen, som (tydligen) handlar om intelligenta tjänster för djupare samarbete mellan människor och maskiner. Min reaktion var då (igen): igen? Hur ofta kan man ha industriella revolutioner egentligen? Jag kände mig som Elin i Lukas Moodyssons film Fucking Åmål som upptäcker att rejv är ute just när det kommit till Åmål. Det var ju bara ett år sedan jag diskuterade den fjärde industriella revolutionen i en presentation på UR Play. Då kände jag mig aktuell. Många känner till den första industriella revolutionen, som innebar utveckling och spridning av ångmotorer och mekanisering av produktionen, och möjligen även den andra, med förbränningsmotorer, stålproduktion, elektrifiering och globalisering. Färre känner kanske till att de själva har upplevt den tredje revolutionen, som skedde under andra hälften av 1900-talet, med datorer, internet och automatisering via IT. Än färre är insatta i att vi nu genomlever den fjärde, med artificiell intelligens, robotik och augmented reality. En grov uppskattning ger att det dröjde ett sekel mellan den första och den andra revolutionen, ett halvsekel mellan den andra och den tredje, ett kvartssekel mellan den tredje och den fjärde, och knappt några år alls mellan den fjärde och den femte revolutionen.
Klaus schwab, grundare av och ordförande för World Economic Forum, menar att vi befinner oss i en era då vi får se en sammansmältning av den biologiska, fysiska och digitala världen. Någon föreställer sig mikrochip under huden, som kan användas för att spara konsertbiljetter eller få snabb tillgång till kontoret. Det jag intresserar mig för är dock de tekniker och system vi använder redan i dag, som hela tiden ändras och därmed driver oss mot kontinuerlig och allt snabbare beteendeförändring. Genom att omge oss med dessa tekniker och system utsätter vi oss för förändringar i en helt annan utsträckning än när jag växte upp: I stället för att äga en bil använder många delningstjänster som Lyft, Aimo eller Uber, eller så leasas en bil i ett par år. I stället för att själv åka till mataffären och plocka varor får många hem matkassar en gång i veckan, med innehåll som någon annan komponerat. I stället för att äga en fast telefon använder vi smarta telefoner med appar och operativsystem som uppdateras automatiskt, utan att vi reflekterar över vad varje ny version innebär. I en känd experimentell studie av Jonathan Obar och Anne Oeldorf-Hirsch från 20181 gick 93 procent av försökspersonerna med på att ge upp sitt förstfödda barn i utbyte mot att få använda ett nytt fiktivt socialt medium kallat Namedrop eftersom de inte hade läst användarvillkoren.
Medan den här trenden redan är flagrant när det gäller mobilappar, som introducerar oss för ny musik (Spotify), nya serier (Netflix), eller nya åsikter (Twitter), gäller spaningen framåt att allt fler delar av våra liv kommer att genomsyras av system som möjliggör att förändring sker oftare och mer osynligt. I framtiden kanske vi prenumererar på klädesplagg (möjligen uppkopplade), möbler, eller frisörtjänster: den ena veckan har vi kawaii, den andra kavaj; ena månaden har vi vitt och fräscht hemma, andra 80-talsretro; ibland har vi page, men kanske dreads till helgen. En sådan värld skulle innebära att nya beteenden som är positiva ur klimatsynpunkt kan slå igenom snabbare än många trott vore möjligt. Om bilen vi hyr för att storhandla på Ikea en söndag råkar drivas av bränsleceller, och samtidigt tipsar oss om var vi kan tanka vätgas, så behöver vi inte förhålla oss till priset på en ny Toyota Mirai, eller till de komplikationer som kan uppstå med för få laddstationer. Om det en dag ligger låtsaskött i matkassen, och det smakar helt okej, så finns det väl ingen anledning att bråka. Förändringar kan ske på ett sätt som vi knappt behöver lägga märke till.
Utvecklingen är spännande, men också stressande och framför allt passiviserande. Vi skulle enkelt kunna följa med i utvecklingen och räkna med att det som händer oss är bra. Vi blir som bankmannen Carl Allen (Jim Carrey) i filmen Yes Man: positiva till allt. Det är underhållande att se när Jim Carrey lär sig koreanska och att spela gitarr, och det finns skäl att vara medgörlig: enligt The Future of Jobs Report 2020 är flexibilitet en egenskap som blir allt viktigare för arbetsgivare. Men om många människor är passiva inför sin egen beteendeförändring är det inte självklart bra för samhället i stort. Det skapar ett utrymme, en marknad, för yttre påverkan. Autonoma människor är en förutsättning för en demokrati.
Det är tydligt att den uppkopplade tekniken förstärker trenden med allt snabbare social förändring. Vi och världen omkring oss blir efemära på ett nytt sätt. En fri spaning ger att loggor i framtiden blir digitala och ändras efter ditt humör, gudstjänster upplevs virtuellt där alla har sin egen version, och industriella revolutioner svischar förbi så ofta att de blir irrelevanta som begrepp. Frågan är hur vi i en sådan värld ser till att inte själva bli irrelevanta.
Den här texten publicerades ursprungligen i magasinet Insikt utgiven av Carnegie Privatbank, vintern 2021/2022.
