De lömska, lömska problemen

Vad är ett ”lömskt problem”?

Termen ”lömskt problem” beskriver politiska problem som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Användningen av termen är mycket bred och så vitt skilda problem som företagsstrategi, mjukvarudesign, fattigdom i städer och klimatförändringar har beskrivits som lömska problem. Som kontrast till detta använder Rittel och Webber ”tame”, som används för att beskriva sådant som är oförargligt och ej hotande. De beskriver begreppet lömskt problem i termer av tio faktorer. Denna lista över egenskaper är fortsatt inflytelserik och används regelbundet när man argumenterar för att ett problem är lömskt.

Det finns två generella problem med begreppet så som det definieras av Rittel och Webber vilket undergräver dess värde i analysen av samhällsproblem. För det första bygger deras karaktärisering av lömska problem på en ytlig och missvisande bild av vetenskapen (jfr Turnbull och Hoppe 2019). För det andra är flera av kriterierna i definitionen vaga och mångtydiga vilket resulterar i ett begrepp som lätt kan ges många olika tolkningar, från en vid tolkning, där alla samhällsproblem är lömska problem, till en snäv tolkning där nästan inga är det. Detta gör det svårt att förstå vad en viss beskrivning av ett problem som ”lömskt” innebär och hur begreppet kan användas på ett fruktbart sätt.

Kritik 1: En föråldrad syn på ingenjörskonst och vetenskap

Vi börjar med det första problemet. Rittel och Webber framställde sin måltavla som en abstrakt beräkningsbaserad form av problemlösning där problemen är väldefinierade och indelade i klara kategorier och där möjliga lösningar är klart identifierbara och uppräkneliga. Problemen kan först analyseras och sedan kan en lösning tas fram. Lösningsalgoritmer har ”stoppregler” och löser problemet helt och hållet.

Detta visar att den relevanta kontrasten för Rittel och Webber var en förenklad modell av problemlösning inom ingenjörskonsten, som enligt dem spreds till samhällsplaneringen i USA på 1960-talet. Det är en något märklig utgångspunkt och även om den kanske var träffande för den debatt som de deltog i på 1960-talet är den helt felaktig för en diskussion om vetenskap, policy och samhällsproblem på 2020-talet. Oavsett vilka trender som rådde inom amerikansk planering i mitten av 1900-talet lever vi inte längre (om någonsin) i illusionen att politiska problem kan behandlas på detta sätt.

Rittel och Webber verkar likställa denna förenklad ingenjörsmässiga/systemanalytiska syn på problemlösning med ”vetenskap”. För det första är detta fel eftersom problem inom t.ex. naturvetenskaperna är mer komplexa än Rittel och Webbers stereotyp av det tama problemet. Naturvetenskaplig och teknisk problemlösning involverar ofta samhälleliga och politiska aspekter och är många gånger sammankopplade med andra problem. Naturvetenskaperna har också svårdefinierade problem utan tydliga lösningskriterier och utan tydliga sätt att testa lösningar.

Många vetenskapliga frågor om klimatet illustrerar detta då de är omöjliga att skilja från sitt bredare samhälleliga och politiska sammanhang trots att they i en mening är tekniska och naturvetenskapliga. Ett exempel är hur forskare modellerar klimatkänslighet vid jämvikt vilket kommer att leda till resultat i senare led med betydande moralisk och politisk relevans. De till synes tekniska meningsskiljaktigheterna mellan klimatmodellerare antar sålunda en del av den komplexitet som just kännetecknar samhälleliga lömska problem. Även om en sådan koppling förstås inte gäller alla naturvetenskapliga problem så tillkommer det att many resultat från naturvetenskaperna också påverkar människor och samhället och det gäller nog alla ingenjörsprojekt. Dessa kopplingar gör Rittel och Webbers distinktion mellan å ena sidan naturvetenskap och ingenjörskonst, och å andra sidan samhällsvetenskap och policy, högst tveksam.

Samhällsvetenskapens utveckling efter 1960-talet

Rittel och Webber verkar också helt bortse från samhällsvetenskapernas roll som systematiska evidensbaserade undersökningar av hur världen fungerar, till exempel när de skriver att ”sökandet efter vetenskapliga grunder för att lösa samhällspolitiska problem är dömt att misslyckas på grund av dessa problems natur”. Det var knappast ens sant när det skrevs, och vi har nu flera årtionden samhällsvetenskap som undersöker både orsakerna till samhälleliga problem och den kausala effekten av olika politiska åtgärder med hjälp av nya data och nya metoder.

Ett exempel på detta är ekonomerna Esther Duflo och Abhijit Banerjee, som 2019 tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin användning av fältexperiment för att studera hur man kan lindra fattigdom. Om policyanalys någonsin såg ut som Rittel och Webber föreställde sig den, så ser den i alla fall inte ut så längre. Detta är av vikt eftersom Rittel och Webbers kriterier för att definiera lömska problem fortfarande tillämpas frekvent i facklitteraturen. Dessa kriterier motiveras av deras förlegade syn på de alternativ som står till buds och huruvida det finns ”vetenskapliga grunder för att ta itu med samhällspolitiska problem”. Om en del av skälet till att man tror att ett problem är lömskt är denna felaktiga syn på samhällsvetenskapens möjligheter, så kan betydligt färre problem vara lömska än vad som ofta hävdas.

Kritik 2: En vag och fragmenterad definition

Vad gäller det andra problemet består listan över de tio egenskaper som definierar ett lömskt problem en salig blandning av olika saker. Några truismer, några aspekter om beslutsfattande i allmänhet, och flera mer eller mindre förvirrade punkter som inte längre är tillämpliga, då de förbiser samhällsvetenskapens utveckling och de verktyg som forskarna har till förfogande.

 Den spretiga och mångtydiga karaktären hos listan har motiverat revideringar som försöker korta definitionen till en mindre uppsättning kriterier. Många försök att förtydliga eller omdefiniera begreppet har flera hundra citeringar vilket gör det terminologiska och begreppsliga landskapet mycket fragmenterat. Det innebär att för varje påstående om att ett problem är lömskt är det oftast ytterst oklart vad innebörden av detta påstående är och ett fastläggande kräver ytterligare detektivarbete, vilket tyvärr också kan visa sig vara fruktlöst om grunden för påståendet är, som ofta är fallet, Rittel och Webbers lista.

Vi menar att ”lömsk” inte är något annat än en dramatisk etikett utan tydliga villkor för hur det ska användas, och utan tydliga konsekvenser för vare sig forskning eller politiska åtgärder. Begreppets grund i en förlegad pessimism om samhällsvetenskaperna är särskilt beklaglig med tanke på begreppets popularitet bland naturvetare som vill uppmärksamma problem som klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald.

Lösningar på dessa komplexa problem kräver kreativa samarbeten mellan forskare från naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Även om Rittel och Webber hade rätt i att komplexa problem inte enkelt kan lösas med hjälp av mallar och enkla regler, har deras arv snarare fördunklat än belyst vägen till att lösa våra största utmaningar.

Källor:

Rittel, H. W. J. & M. M. Webber (1973) “Dilemmas in a General Theory of Planning”, Policy Sciences, 4 (2), s. 155–169.

Turnbull, N. & R. Hoppe (2019). ”Problematizing ’Wickedness’: A Critique of the Wicked Problems Concept, from Philosophy to Practice”, Policy and Society, 38 (2), s. 315–337.