Fosterbarnens ö. Prins Carls uppfostringsinrättning och verksamheten på Gålö 1830–1939

Johanna Sköld 2012

27 september 2012. Stockholmia Förlag.

Fosterbarnens ö skildrar historien om ett barnhem i Stockholm - Prins Carls uppfostringsinrättning  (inrättad 1830)– vars filantropiska ledning tog det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård och tvinga torparna som arrenderade jord på ön att hysa inrättningens barn. Gålö blev ett barnrikt samhälle när så många som 80 fosterbarn placerades där årligen.  Under de år som systemet var i bruk (1860-1939) kom nästan 1000 Stockholmsbarn att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Flytten styrdes av storstadsfilantropernas föreställningar om landsbygdens framtidspotential för fattiga stadsbarn och institutionslivets fördärvliga inverkan på kommande generationer. Barnhemsbarnen blev fosterbarn. Uppfostran i staden byttes mot uppfostran på landsbygden. Men arrendatorerna på Gålö motsvarade inte alla förväntningar. Uppfostringsprojektet på Gålö kom därför lika mycket att handla om att fostra vuxna människor till goda förebilder som att fostra barnen till skötsamma vuxna.

Boken skildrar en av samhällets eviga frågor – hur tar vi bäst hand om barn vars föräldrar saknar möjligheter att göra det själva? Vilka krav ska ställas på den som vårdar andras barn? Hur ska tillsynen organiseras? På Gålö tillämpades under 1800-talet och tidigt 1900-tal ett nästintill unikt system som kan tyckas främmande idag, samtidigt uppvisar det många likheter med dagens samhällsvård.

27 september 2012. Stockholmia Förlag.

Fosterbarnens ö skildrar historien om ett barnhem i Stockholm - Prins Carls uppfostringsinrättning  (inrättad 1830)– vars filantropiska ledning tog det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård och tvinga torparna som arrenderade jord på ön att hysa inrättningens barn. Gålö blev ett barnrikt samhälle när så många som 80 fosterbarn placerades där årligen.  Under de år som systemet var i bruk (1860-1939) kom nästan 1000 Stockholmsbarn att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Flytten styrdes av storstadsfilantropernas föreställningar om landsbygdens framtidspotential för fattiga stadsbarn och institutionslivets fördärvliga inverkan på kommande generationer. Barnhemsbarnen blev fosterbarn. Uppfostran i staden byttes mot uppfostran på landsbygden. Men arrendatorerna på Gålö motsvarade inte alla förväntningar. Uppfostringsprojektet på Gålö kom därför lika mycket att handla om att fostra vuxna människor till goda förebilder som att fostra barnen till skötsamma vuxna.

Boken skildrar en av samhällets eviga frågor – hur tar vi bäst hand om barn vars föräldrar saknar möjligheter att göra det själva? Vilka krav ska ställas på den som vårdar andras barn? Hur ska tillsynen organiseras? På Gålö tillämpades under 1800-talet och tidigt 1900-tal ett nästintill unikt system som kan tyckas främmande idag, samtidigt uppvisar det många likheter med dagens samhällsvård.