Behöver vi verkligen vara trevliga på nätet? Demokratin och den digitala samtalstonen
I internets barndom fanns en naiv hoppfullhet om att det digitala torget skulle inleda en demokratisk guldålder där varje röst kunde höras och makten utmanas. Nu vet vi hur det blev i stället. Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap skriver om den digitala samtalstonen och hur den hotar att slita sönder det offentliga samtalet. Men bör den regleras? Och i så fall hur?
Av: Ludvig Beckman
Den optimistiska bilden av internets demokratiska löften har hos många ersatts av en rädsla för hur hatretorik, populism och en allmänt "toxisk" stämning håller på att slita sönder vårt offentliga samtal.
Det är lätt att skylla på tekniken. Sociala mediers affärsmodeller bygger trots allt på algoritmer som premierar engagemang, och inget skapar engagemang som ilska och starka känslor. Men mitt i detta står vi som medborgare och frågar oss: Vad ska vi göra åt det? Ska staten kliva in och städa upp? Eller är det plattformarnas jobb? Och vad har vi egentligen för moraliskt ansvar när vi loggar in?
Vad menas med att vara "ociviliserad"?
Innan vi kan svara på det måste vi skilja på begreppen. Hatretorik och hot är en sak – där är de flesta överens om att reglering behövs. En annan sak är det jag kallar "ociviliserat tal" (uncivil speech). Det handlar om rants, förolämpningar, hån och allmänt otrevligt beteende som inte nödvändigtvis faller under vad som är olagligt hat eller förtal. Meta har beskrivit det som "språk som verkar utformat för att provocera fram starka känslor".
Frågan är om en demokratisk stat bör förbjuda otrevlighet, eller om den tvärtom bör skydda vår rätt att vara arga och osympatiska?
Rätten att vara otrevlig
Ur den politiska liberalismens perspektiv är svaret faktiskt att vi har en grundläggande rätt att uttrycka oss ociviliserat. Varför? Därför att yttrandefriheten inte bara finns till för det förnuftiga och sakliga samtalet. Den finns också till för att skydda individens rätt att leva sitt liv och att fritt söka efter vad just för henne utgör “det goda livet”. Och det innebär att få uttrycka sig på sina egna villkor.
Om staten skulle börja lagstifta mot otrevlighet hamnar vi snabbt på ett sluttande plan. Vem bestämmer vad som är en förolämpning? En demokratisk stat bör betrakta "det goda livet" som något okänt - den ska inte diktera hur vi uttrycker våra känslor eller vår personlighet, så länge vi inte kränker andras grundläggande rättigheter. Att vara "ociviliserad" innebär inte i sig att man förnekar andras frihet eller jämlikhet, även om det kan kännas obehagligt.
Men bara för att staten inte ska förbjuda otrevligheter betyder det inte att Facebook, X eller TikTok måste tillåta dem. Det finns en vanlig missuppfattning att sociala medier är som staten, och att deras moderering är en form av censur som bryter mot demokratiska värden.
Men sociala medier liknar snarare privata föreningar eller mediehus. Precis som en kyrka kan kräva ett visst språk av sina medlemmar, eller en tidning har en ansvarig utgivare som sätter ribban för kommentarsfältet, har sociala medie-plattformar rätten att reglera samtalet på sina ytor. De är en del av samhällets "bakgrundskultur", inte dess juridiska grundstruktur. Vi bör faktiskt välkomna att plattformar försöker "civilisera" samtalet, så länge de gör det utifrån sina egna community-regler.
Det "offentliga förnuftet" och vår dygd som medborgare
Så var hamnar vi? Om staten inte får ingripa och vi har en laglig rätt att vara otrevliga, betyder det att vi har frikort att bete oss hur som helst? Nej. Det finns ingen motsättning mellan å ena sidan en laglig rätt att uttrycka sig - även otrevligt – och å andra sidan en moralisk plikt att låta bli. Här kommer idén om offentligt förnuft (public reason) in.
När vi diskuterar samhällets grundläggande lagar och värderingar har vi en moralisk plikt – en "civilitetsplikt" – att tala på ett sätt som andra rimligen kan acceptera. Denna plikt är inte juridisk, men den är central för demokratins stabilitet.
Det är inte en formell plikt att vara trevliga när vi postar om politik på nätet, men det är en demokratisk dygd. En välfungerande demokrati kräver medborgare som kan skilja på sina privata impulser och sin roll som medlemmar i en politisk gemenskap.
Min slutsats är att vi måste kunna hålla två tankar i huvud samtidigt. Vi ska försvara rätten att vara ociviliserade mot statlig reglering, men vi ska samtidigt uppmuntra plattformar att sätta gränser och oss själva att visa större återhållsamhet. Att vara civiliserad handlar inte om att vi alltid måste vara överens. Det handlar om att respektera det gemensamma rummet så pass mycket att vi väljer skäl framför skällsord.
Läs den vetenskapliga artikeln (open access): Uncivil Speech in the Social Media: Democracy, Political liberalism, and the virtue of Public Reason
