Två livsöden korsas i kolonialhistorien i Arktis: Maria från Övre Soppero och Aleqahit från Kalaallit Nunaat (Grönland). Båda fick barn med vita upptäcktsresande – Maria med rasbiologen Herman Lundborg och Aleqahit med nordpolsfararen Robert E. Peary. Deras liv visar hur koloniala narrativ inte bara skrivits in i expeditionernas böcker och akademiska texter utan också i kroppar, familjer och liv. Det här är ett konstnärligt forskningsprojektet som utgår från dokumentärt berättande som konstnärlig forskningsmetod och undersöker hur film, konstnärliga tolkningar och historiska arkiv kan öppna nya perspektiv på hur kunskap produceras. Projektet tar sin utgångspunkt i begreppet narrativ suveränitet – urfolks rätt att formulera och sprida sina egna berättelser som motmedel mot koloniala narrativ.
"Arktisk hysteri" används här som en metafor för hur löst underbyggda rasistiska föreställningar kan omvandlas till vetenskapliga sanningar. Arktisk hysteri var en diagnos som introducerades av polarfararen Robert E. Peary och spreds, trots svagt empiriskt underlag, i medicinsk och antropologisk litteratur som förklaring till en påstådd kulturspecifik psykisk störning bland inuitiska kvinnor. Projektet undersöker hur denna förvandling sker när berättelser blir till sanningar i en ideologins tjänst.
Genom ett polyfont berättande – där en kör av röster, film baserad på muntliga berättelser, textilt berättande och andra konstnärliga uttrycksformer möter arkivmaterial – konfronteras och omtolkas historiska bilder och berättelser i en konstnärlig intervention.
Projektet genomförs i en multidisciplinär forskningsmiljö med stark förankring i Arktis. Konstnärer från Kalaallit Nunaat och Sápmi – däribland Julie Edel Hardenberg och Britta Marakatt-Labba – samarbetar med filmare, forskare och författare från Sverige för att undersöka kolonial bildproduktion, minne och
motberättelser.
