Framtider: En fråga om våld
KRÖNIKA AV Christoffer Carlsson
Hanns von Hofer var jurist, statistiker och professor i kriminologi. Han dog en sommardag 2014, sjuttio år gammal. Jag minns att minnesceremonin hölls i Solna och var mycket fin. Han var en komplex intellektuell, en koncentrerad, sträng empiriker. Han undersökte, under senare delen av sitt yrkesliv, frågan om våld. Jag tror att vi bör följa honom i spåren något, till en början.
I en artikel från 2006 analyserar han brottsutvecklingen i Sverige och noterar att det svenska samhället historiskt sett har blivit mer och mer känsligt för våld. Det anses oförsvarligt, något som endast staten har rätt att utöva och då bara under vissa mycket särskilda former och omständigheter. Våld kan och bör aldrig ursäktas. I offerundersökningar har vi mer och mer kommit att betrakta gränsfall som ”våldsamma” och ”hotfulla”, och som just straffvärt våld. Det är ingen osund utveckling, menar von Hofer. Den är heller inte sund. Den bara är. Den hänger ihop med en förskjutning av det samhälleliga talet, och med den samhällspolitiska synen på våld som inleddes under 1980-talet. Man kan inte särkoppla människors livsupplevelser från den tid och plats där människorna verkar, och det kan skönjas i kriminalstatistiken.
Det är våldet det skrivs om. Det är våldet som oroar. Det anses viktigt att studera.
Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet
I rapporten Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige undersöker vi en grupp individer och deras bakgrundsfaktorer och brottslighet.[1] Valet av personer, drygt 15 000 till antalet, härrör ur Polismyndighetens och Säkerhetspolisens uppgiftssamlingar rörande organiserad brottslighet och våldsbejakande extremism. Man kan anta att dessa individer inte utgör ett slumpmässigt axplock av det svenska samhällets lagöverträdare, utan snarare en kraftigt selekterad grupp med relativt hög belastning.
Under perioden 2011–2016 utgjorde de endast drygt 2 procent av alla brottsmisstänkta individer, men stod för 8 procent av samtliga brottsmisstankar under samma period. Den vanligaste brottstypen var just våld. Men intet nytt under solen. I en av de första undersökningarna i sitt slag, undersökte Leif G.W. Persson Stockholms inbrottstjuvar och publicerade 1976 en elegant artikel i Svensk Juristtidning som visade precis samma sak: Att brottsligheten är kraftigt skiktad, med en liten grupp lagöverträdare som står för en oproportionerligt stor andel av brottsligheten. Resultatet går igen.
Det som särskiljer vår undersökning från Leifs och många andras, är den analytiska koncentrationens riktning. Våld. Det rör sig längs ett spektrum från hot till mord och dråp. Ofta hålls det inom vissa ramar. Det utförs av en kriminell gruppering och en annan gruppering drabbas. Nästa gång är rollerna offer och gärningsperson omvända. Även inom extremismen är det så, där vit makt-miljöer ofta attackerar autonoma miljöer och tvärtom.
Det händer dock, som bekant, att helt utomstående drabbas, även om risken är relativt låg. Att risken är låg kanske inte hjälper så mycket. När det ändå sker går det hemskt illa, och vi förknippar dem ofta med namn: Drottninggatan 2017. Trollhättan 2015. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap kallar våldsbejakande extremistiska miljöer och organiserad brottslighet för antagonistiska miljöer; ett samlingsnamn för de grupper som i förlängningen hotar statens våldsmonopol och riskerar att orsaka samhället ansenlig skada.
Medan den kvantitativa undersökningen i rapporten inkluderade både våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet, är den kvalitativa undersökningen avgränsad till just våldsbejakande extremism. Våldsbejakande extremistiska miljöer utgörs av de miljöer som befinner sig i en extrem ände av ett visst spektrum – ofta politiskt eller religiöst – och bejakar och/eller nyttjar våld för att främja gruppens mål. Det kunde givetvis förekomma att intervjupersonerna hade erfarenhet även av andra miljöer, exempelvis gängrelaterad brottslighet, men de valdes inte ut på grund av det. Eftersom intervjuer är tidskrävande att genomföra koncentrerade vi oss på det område där kunskapsunderskottet är som störst. De kvalitativa intervjuerna är belysande just när det gäller frågan om våld och våldsanvändning. Det är om detta – kan man säga kärnfrågan? – jag tänkte skriva.
Våldets vokabulär
En individs utveckling av våld inom ramen för en extremistisk miljö är, i motsats till vad många tycks tro, en komplex process. Individen har inte alltid en historia av våld före sin tid i miljön; det förekommer, men inte alltid. I mötet med den extremistiska miljön identifierar individen en möjlig plats och en möjlig roll för sig själv i gruppen. Genom att interagera med personer i eller i närheten av miljön blir också individen inbäddad i en process av meningsskapande. Att ses som värdefull i gruppens ögon – och att själv se ett värde i gruppen – genererar ofta en känsla av att ha fått ett nytt syfte som del i ens livsprojekt. Extremistmiljön innebär ett sammanhang där individen kan realisera vad han eller hon ser som en del av sin potential. Den fyller därmed en viktig identitetsfunktion. Vad som står på spel är i ett avseende en omdefinition av jaget, och den kan innebära stora känslor. De talar om att ”ha slagit ut sina vingar”.
Men inte bara frihet och potential; också friktion och tvivel. Ambivalens. I takt med att livet blir alltmer centrerat kring gruppen och dess aktiviteter, dess strategier för att uppnå sitt mål, och att relationerna till medlemmarna blir starkare, går sådan ambivalens att skönja mycket tydligt. Den blir allra tydligast i relationen till just våld.
Individen måste finna sätt att rationalisera bort normer och lagar och neutralisera den skuld som våldet annars för med sig. Man behöver titta på orden: Hur talar de?
”De kallar det inte våld”, sa intervjupersonen Frede, om Nordiska Motståndsrörelsen. ”Det är en fight, en nobel sak, du vet, att slåss för att försvara någonting.”
Likt Frede talar intervjupersonerna nästan aldrig om våld. Istället uttrycker de sig i termer av ”kamp”, ”strid”, ”fight”, ”krig” och ”motstånd”; en vokabulär de tillägnar sig i takt med att deras förankring i gruppen stärks. Orden speglar en världsbild. Det är så extremismen ser sig självt; som inbegripet i en kamp, som utgörande ett motstånd. Men våld?
Nej. Våld är oförsvarligt.
I interaktionen med miljön tillägnar sig individen en uppfattning om gruppens betydelse, dess plats i världen och det våldsamma handlandets innebörd, som i sin tur gör detta handlande möjligt. Även om individen kan ha kapacitet, till och med en önskan om, att nyttja våld, kan det bara utövas i vissa sammanhang: ”Jag har en regel, jag hade regeln då och jag har regel nu, aldrig [vara våldsam] mot nån som inte har gjort mig nånting”, sa en annan av våra intervjupersoner, Eric. ”Aldrig nånsin. För jag … Det finns en regel, ingen som, jag provocerar inte fram, aldrig … nån oskyldig. Aldrig nånsin. Det var en regel för mig.”
”Det handlar ju inte om det”, som en av intervjupersonerna sa. ”Det handlar inte om våld. Det handlar om överlevnad.”
Ett sätt att lösa det moraliska problemet är alltså att lösa upp det. Våld som begrepp och fenomen går upp i rök. Men riktigt löst blir det ändå inte.
Våldets ambivalens
Det finns i intervjumaterialet en mycket tydlig länk mellan inträden och utträden ur extremism. Den handlar om just våld. Skälen till varför man lämnar en extremistmiljö kan vara många och på konkret individnivå är de, givetvis, i någon mån unika. Men den kvalitativa analysen avtäckte ett mönster: I motsats till andra studier fann vi i våra intervjuer inga tecken på att individens konfrontation med den faktiska vålds- och kriminalitetsanvändningen i miljön skulle driva henne mot ett utträde. Intervjupersonerna menade istället att de var medvetna om vad som väntade.
Det var heller inte så att individens moraliska kompass tappade sin bäring i miljön; i själva verket var den tydligt riktad och mycket känslig för avvikelser. Betydelsen av våld och annan kriminalitet i utträdesprocessen är mycket mer intrikat än så.
Våldsanvändningen och kriminaliteten började så småningom gå utöver de legitima sammanhangen, bland annat då våld och annan kriminalitet ofta är en mycket effektiv resurs också i andra fall. Kriminalitet beskrevs som ”ett gift”. Individen kunde börja nyttja en viss form av kriminalitet, som ansågs legitim, i miljön som led i gruppens aktiviteter. Åtskilliga av intervjupersonerna fick tillgång till kriminaliteten som resurs när de gick med i miljön.
Men kriminaliteten är förrädisk på det viset. Den är i många avseenden ett snabbt, effektivt, billigt och lättillgängligt medel för att även lösa andra problem än de som uppstår i miljön. Intervjupersonen Johnny, till exempel, var under flera år aktiv i vit makt-miljön och såg det som hyckleri när andra i miljön lade undan pengarna från inbrott och försäljning av vapen för egen vinning istället för på miljön.
Sådant riskerade att ställa individen inför svårigheter. Så länge användningen av kriminalitet, inklusive våld, var riktad mot vad som ansågs vara legitima arenor och mål, med ett för miljön acceptabelt högre syfte, var den inte direkt problematisk. Det var först när brottsligheten gick bortom dessa gränser som den blev ett problem, och i det skedet kunde den också ha stor betydelse för den individ som övervägde att ”trappa ner”, ”minska” eller till och med ”kliva av”.
En viktig sida av extremism
Vid en analys av extremisters förhållningssätt till våld framgår det att även de är mycket medvetna om våldets mening som oförsvarligt och utgör ett djupt moraliskt dilemma. Helt i linje med den gamle professorns studie av och antaganden om våldsutvecklingen i Sverige. Den visar också en viktig sida av extremismen. Den är inte monstruös, omoralisk eller obegriplig. Den är resultatet av en komplex social process med förankring i tid och rum.
[1] I rapporten skiljer man mellan olika organiseringstyper; den organiserade brottsligheten bestående av nätverk, partiella organisationer, gatugäng, MC-gäng och maffia; de extremistiska miljöerna i form av islamistiska, autonoma, vit makt samt övriga extremister; samt fotbollsfirmorna.
Se Christoffer berätta kort om inträdesprocesserna – hur människor hamnar i våldsbejakande extremism-miljöer.
Christoffer har också skrivit rapporten Att lämna våldsbejakande extremism där han presenterar vad man inom forskningen vet om utträdesprocesserna – när och varför människor lämnar extremistiska miljöer.
Länk till rapporten Att lämna våldsbejakande extremism. En kunskapsöversikt
Christoffers text ingår i nyhetsbrevet Framtider, nr 2019/1. Nyhetsbrevet kommer ut ca 4 gånger per år, prenumerera här. Tidigare nummer hittar du under Publikationer.
