Kom och lyssna till filosofen Michael Rosen som ger en föreläsning om begreppet värdighet inne i utställningen When We See Us. Efter visningen ger Liljevalchs konsthallschef Joanna Sandell Wright en guidad visning av utställningen.

Värdighet genomsyrar hela det moderna samhället, från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter till sättet vi tittar på varandra när vi träffas. Men det är inte helt enkelt. Värdighet har inneburit vitt skilda saker för olika personer under olika tidsperioder och i olika delar av världen. Filosofen Michael Rosen kommer att lyfta fram några av de tankarna och ställa frågan vad de säger om oss.

Michael Rosen är Senator Joseph S. Clark Professor of Ethics in Politics and Government på Harvard University. Han har bland annat gett ut böckerna Dignity: its History and Meaning (2012) och The Shadow of God: Kant, Hegel and the Passage from Heaven to History (2022).

Föreläsningen är på engelska och varar ca 45 minuter.
Därefter håller Joanna Sandell Wright en visning i utställningen When We See Us med fokus på värdighet.

Begränsat antal platser. Förboka din biljett för att vara säker på att få plats. Biljetten gäller även som entré till utställningen.

Arrangeras av Liljevalchs konsthall och Institutet för framtidsstudier

- Varje gång någon gör något som har konsekvenser för en annan part, kan det i princip beskrivas som ett spel, säger Erik Mohlin, spelteoretiker och forskare vid IFFS, i podden Idéer som förändrar världen av Nobelprismuseet. 

Det kanske mest kända tankeexperimentet inom spelteori kallas "fångarnas dilemma". I exemplet har polisen gripit två brottslingar som tillsammans genomfört ett brott, och de båda förhörs i separata rum. De står nu inför samma val: skvallra, eller hålla tyst. I exemplet får båda sex månaders fängelse om de håller tyst. Om båda skvallrar får de vardera två år. Men om bara en håller tyst, medan den andre skvallrar, får den som håller tyst tio år, och den som skvallrar går helt fri. Jämvikten i spelet, alltså det mest rationella för båda då de inte vet hur den andre kommer att agera, är att att skvallra. Det ger två år eller frihet. Att hålla tyst - sex månader eller tio år.

I grunden handlar experimentet inte specifikt om fångar, utan om att visa att samarbete ger det bästa utfallet, men att det samtidigt inte är det mest rationella att göra när vi inte vet eller litar på vad andra kommer att göra. Att det just heter fångarnas dilemma beror på att det första exemplet just handlade om två fångar, men liknande spel pågår hela tiden i samhället överallt. 

- Det är väl den enklaste lilla artificiella situation man kan koka ihop som speglar spänningen mellan det egna intresset och det samhälleliga intresset. Och därmed någonting som samhällsvetare och filosofer har funderat på jättelänge. Hur ska  man få folk att bidra till det gemensamma goda? Filosofen David Hume, skrev på 1700-talet till exempel om bönder som hjälper varandra med skörden och spekulerade i varför gör de det här fast de skulle kunna låta bli. Hans förklaring är att de förutser att det här inte är enda gången de kommer att interagera - vi kommer behöva bärga skörden flera gånger. Och om inte jag gör ett gott jobb nu så kanske du slutar hjälpa mig och då blir det dåligt för mig nästa år. Så spelet förändras om man spelar det flera gånger. Just den här kontrasen är fascinerande. Om vi spelar en gång och vår drivkraft är att göra så lite som möjligt, då går det inte att hitta en lösning, men så fort det blir ett upprepat spel öppnas nya möjligheter upp, säger Erik Mohlin till podden Idéer som förändrar världen av Nobelprismuseet. 

Lyssna på hela avsnittet "Allt är ett spel" med Erik Mohlin. 

AI som beslutsstöd i rekrytering

AI-verktyg har de senaste åren börjat användas som beslutsstöd i såväl privata som offentliga organisationer. En typ av process där de tycks ha blivit särskilt vanliga är vid bedömningar av olika typer av ansökningar – ansökningar om asyl, om skolplats, om villkorlig frigivning, om försäkringar.

Ansökningarna bedöms av algoritmer med olika grad av mänsklig inblandning – en interaktion som börjat kallas för meta-algoritmiska omdömen.

Sociologen Lambros Roumbanis undersöker i en studie hur relationen mellan mänskliga och algoritmbaserade bedömningar kan se ut i en nära framtid genom att rikta ljuset på en profession som på kort tid har ökat sin användning av AI ordentligt, nämligen rekryterarna.

Han intervjuade 24 rekryterare i privat och offentlig sektor med målet att förstå hur man i professionen motiverar användningen av AI vid urval idag, och hur mer avancerad AI skulle kunna påverka utrymmet för det mänskliga omdömet i framtidens rekryteringsprocesser.

Människans roll och gränserna för automatisering

Studien visar att rekryterarna uppfattar AI framför allt som ett verktyg för att öka effektiviteten i rekryteringsprocessen, framför allt vid en första bedömning av ansökningar. Ett annat viktigt argument kommer av uppfattningen att AI kan kompensera för människans olika bias för att få ett resultat som inte är färgat av omedveten diskriminering.

Man verkade mindre oroad över att AI-verktyg inte är immuna mot bias utan tvärtom kan förstärka skevheter, inte heller över att själva interaktionen mellan AI och människa kan resultera i diskriminering, vilket Roumbanis tillsammans med Moa Bursell har visat i en tidigare studie.

Den utmaning man har just nu handlar om att forma relationen mellan AI och människa; exakt vilka moment bör AI stå för, och när kommer människan bäst in i processen?

De flesta var av uppfattningen att allt fler delar av processen kommer att automatiseras framöver, men att den i alla fall de närmsta tjugo åren inte kommer att kunna skötas helt utan mänsklig inblandning. Ett par av de intervjuade förväntade sig däremot att AI inom en relativt nära framtid kommer att ta över hela rekryteringsprocessen.

För att sätta detta i perspektiv kan man snegla på en studie som genomförs av en annan forskargrupp på institutet. De undersöker möjligheten att förutsäga vilka AI-verktyg som enklast uppnår acceptans i samhället och kan se att detta i hög utsträckning beror på ett antal moraliska egenskaper man uppfattar att verktygen har.

De kan också konstatera att acceptansen ökar med egen användning av AI, men att det finns en gräns för hur mänskligt AI tillåts agera, något som tycks kopplat till upplevelsen av vem som äger makten.

Att lämna över sysslor som schemaläggning till en AI är inga problem, men att delegera beslut i asylärenden eller vapenstyrning är en helt annan sak.

Hur dessa mekanismer ser ut är något som skulle kunna styra såväl behov av reglering som hur man väljer att använda AI-verktyg som påverkar.

Roumbanis, L. On the present-future impact of AI technologies on personnel selection and the exponential increase in meta-algorithmic judgments, Futures.

Eriksson, K., Karlsson, S., Vartanova, I. & P. Strimling. Public Acceptance of Various Ways to Use and Treat AI: A Predictive Moral Framework, Computers in Human Behavior: Artificial Humans.

SMOB är ett partnerskap för forskning, utbildning och kunskapsutveckling med fokus på organiserad brottslighet. Mycket av forskningen inom SMOB bedrivs på Institutet för framtidsstudier.  

Ladda ned rapporten

Den huvudsakliga slutsatsen i rapporten är att organiserad brottslighet inte enbart kan förstås som en fråga om enskilda brott, grupper eller individer. Den verkar också genom relationer till företag, arbetsmarknad, offentliga upphandlingar, samhällskänsliga yrken, lokalpolitiska uppdrag och välfärdsrelaterade insatser.

– Lägesbilden visar att organiserad brottslighet inte verkar vid sidan av samhället, utan i många fall genom de strukturer som samhället är beroende av. Det gör att arbetet mot organiserad brottslighet måste riktas mot de sårbarheter som gör brottsligheten möjlig att bedriva, lönsam och möjlig att reproducera över tid, menar Amir Rostami professor vid Södertörns högskola, forskare vid Institutet för framtidsstudier och projektledare för SMOB.

Huvudslutsatser och centrala fakta:

• Analysen bygger på ca 110 register, med data om individer, organisationer, brott, bolag, inkomster, upphandlingar och uppdrag.

• Studiepopulationen omfattar 50 165 personer med bedömd koppling till organiserad brottslighet.

• Den utvidgade kärnan omfattar 224 390 personer, inklusive medmisstänkta och medstyrelseledamöter.

• Den utvidgade kärnan kopplas till ca 40 % av alla brottsmisstankar 1995–2023.

• Studiepopulationen kopplas till ca 23 % av brottsmisstankarna 2023.

• Brottsligheten spänner över narkotika, våld, tillgrepp, trafikbrott, bedrägerier, ekonomisk brottslighet och vapenbrott.

• 18 % av studiepopulationen har haft bolagsengagemang 2015–2023, kopplat till 20 572 bolag.

• Den utvidgade kärnan kan kopplas till cirka 402 270 bolag.

• Vanliga bolagsbranscher är bygg, fastighet, restaurang, fordon, handel, transport, konsultverksamhet, lokalvård och redovisning.

• Studiepopulationen hade 77,7 mdkr i förvärvsinkomster och 26,9 mdkr i bidrag/ersättningar 2015–2024.

• Med yttre kärnan inkluderad uppgår offentliga ersättningar till omkring 178 mdkr; det innebär inte i sig felaktiga utbetalningar.

• 62 % av studiepopulationen var förvärvsarbetande; arbetsmarknaden är en viktig kontaktyta mot legala strukturer.

• 15 % av studiepopulationen hade samhällskänsliga yrken, bland annat inom omsorg, säkerhet, vård, finans och förvaltning.

• Upphandlingsdata visar 261 vinnande organisationer kopplade till studiepopulationen.

• Under fem mandatperioder förekommer 313 förtroendevalda i studiepopulationen.

• Huvudslutsatsen är att organiserad brottslighet är ett systeminbäddat ekosystem, inte bara isolerade nätverk eller brottshändelser.

• Strategiska åtgärder bör minska brottslighetens tillgång till brottslig, ekonomisk och institutionell kapacitet, inte bara lagföra individer.

En ny databas visar att hushållens privata förmögenheter har vuxit kraftigt sedan början av 2000-talet. De privata förmögenheterna har tredubblats i reala termer, medianförmögenheten har ökat fem gånger och antalet miljardärer har femdubblats. Nationalekonomen Olle Hammar presenterar databasen och vad den visar på DN debatt. 

Samtidigt som förmögenheterna vuxit har den relativa förmögenhetsojämlikheten inte ökat – flera mått visar tvärtom en minskning. I absoluta tal har däremot avståndet mellan de rikaste och resten blivit betydligt större.

"Det är avgörande att skilja mellan absoluta och relativa mått på ojämlikhet. Mätt i kronor har avståndet mellan mitten och toppen vuxit kraftigt. Samtidigt har den relativa förmögenhetsojämlikheten minskat", skriver bland andra Olle Hammar, nationalekonom och forskare på IFFS, på DN debatt, tillsammans med nationalekonomerna Paula Roth, Felicia Stokke och Daniel Waldenström.

En central förklaring är vilka tillgångar som har vuxit. Den mest utjämnande kraften handlar om pensionstillgångar. Tjänstepensioner och fonderade pensionslösningar har gett breda löntagargrupper indirekt ägande i kapitalmarknaderna. Stigande bostadspriser har också ökat många hushålls förmögenheter.

Men detta är till stor del illikvida tillgångar - tillgångar som inte kan användas så lätt.

I föredraget argumenterade han för att beslutsfattare måste väga in händelser även med låg sannolikhet, om dessa händelser kan ha extrema och katastrofala konsekvenser.

En central poäng är att klimatmodeller och ekonomiska analyser ofta fokuserar för mycket på vad som troligen kommer att hända. Detta är är otillräckligt enligt Gustaf Arrhenius.

– Att fokusera på vad som troligen kommer att hända är en väldigt dålig grund för beslut. Och de flesta fattar heller inte beslut på detta sätt. Det troliga är att ditt hus inte brinner ned, men du skaffar ändå en brandförsäkring. Osannolika händelser kan vara viktiga för beslut om konsekvensen är en katastrof. Det är samma med klimatet. Jag tror vi behöver få in det här bättre i klimatdebatten och öppet diskutera vilka risker vi är villiga att ta, och vilka vi inte kan acceptera, sa Gustaf Arrhenius.

Samtidigt avvisade han tanken att forskare bör tona ned allvarliga risker för att inte skrämma allmänheten. En ny studie genomförd på IFFS ger inte denna tanke något stöd.

– Det sägs ofta att vi ska vara försiktiga med vad vi säger till allmänheten för att de kan bli så rädda att de slutar agera. Men våra data visar att stödet för klimatåtgärder faktiskt ökar med graden av oro. Vi ser ingen paralyserande effekt av klimatoro, säger Gustaf Arrhenius.

Studien bygger på data från 14 länder med omkring 9 000 personer. Bland de mest oroade var det bara tre procent som hade lågt stöd för klimatåtgärder. Bland de som var minst oroade, var det 41 procent som hade lågt stöd för klimatåtgärder.

Gustaf Arrhenius talade också om varför moralfilosofi har en plats i klimatfrågan. För klimatkrisen handlar inte bara om naturvetenskapliga prognoser, utan också om värderingar: vad som räknas som farligt, hur kostnader ska fördelas mellan länder och vilket ansvar dagens människor har för dem som ännu inte är födda.

– De flesta människor som någonsin kommer existera, de kommer att finnas i framtiden – och vi kan påverka deras livsmöjligheter enormt mycket, säger Gustaf Arrhenius.

Se hela föredraget: Gustaf Arrhenius: Klimatkrisen, risker och risktagande - från Rausingsymposiet 2026

På en stor skärm i Hägerstens medborgarhus i Stockholm visades vid årsskiftet filmklipp med lagerarbetare i Polen, hamnarbetare i Italien, ett cykelbud i Sverige, en lastbilschaufför i Jordanien, arbetare på datacenter i USA och många fler. De berättar om sina arbetsvillkor, visar upp vad de ser på sin arbetsplats och vad de noterar i sin omgivning. Filmklippen visar också bilder från en mässa där säljare visar upp en framtid med nya maskiner för hantering av sådant som ska transporteras, teknik som ska hjälpa eller ersätta de människor som dyker upp i filmmaterialet.

Den långa strömmen filmklipp utgör en liten del av allt det material som människor laddat upp på en digital plattform för att dokumentera dagens transportsektor, allt det som händer från det att vi som konsumenter har klickat på köp i en app tills det vi har beställt landar hos oss. Arbete som kallas spökarbete eftersom det sköts av människor dolda för allmänheten.

2022 drog Benjamin Gerdes igång det konstnärliga forskningsprojektet Spökplattform för att skapa en digital plats där konstnärer och arbetare skulle kunna dela med sig av sina erfarenheter av detta spökarbete utan insyn från arbetsgivare, och under projektets gång har människor från alla delar av transportkedjan skickat in bidrag från Jordanien, Spanien, Italien, USA, Irland, Sverige och Polen. Beroende på vilka möjligheter man haft att dokumentera på plats handlar det om filmer, stillbilder och ljudfiler – många, många timmar av material.

Hur nådde ni alla dem som har bidragit med sina berättelser?
– Vi presenterade projektet i både konstnärliga och akademiska sammanhang och spenderade första året mycket tid på att etablera nya kontakter och uppmuntra folk att delta. Jag hade också i tidigare projekt kommit i kontakt med folk i logistiksektorn som kunde sprida inbjudan vidare. På vissa ställen hade man negativa erfarenheter av journalister, eller av dokumentärfilmare som kom och visade upp dem utan att ge dem röst osv. Så en del av arbetet bestod också i att vinna folks förtroende och göra tydligt att vi var intresserade av vad just de hade att säga och att de själva hade möjlighet att styra spridningen av sitt material.

På vissa ställen fick vi draghjälp av det faktum att de som jobbar i de här yrkena kan ha väldigt olika bakgrund – det kunde handla om lagerarbetare med höga examina och konstutbildning, eller personer med stort samhällsengagemang. Eftersom projektet planerades under pandemin fick vi utgå ifrån att folk skulle kunna skapa material själva, men sedan blev jag också inbjuden att filma på vissa ställen. I slutänden står jag nog själv för ungefär hälften av just filmmaterialet. På några arbetsplatser fick vi också hjälp av forskare som hade liknande intressen som vi och kunde komma åt att prata med dem vi ville nå.

Fick ni någon uppfattning om varför de som deltog ville vara med?
– Det fanns en stark vilja att visa upp sina arbetsplatser och att få till en offentlig diskussion om de rådande arbetsvillkoren. I vissa fall ville man också berätta om förändringar de noterade i sin bransch lokalt och som de upplevde att ingen pratar om. Överlag ville man nyansera den bild av verkligheten som andra aktörer i samhället står för. När man väl delat med sig av sitt material fanns det också intresse av att ta del av material från kollegor i branschen, förstå om andra delade deras erfarenheter. De var mindre intresserade av hur materialet sedan skulle visas upp i en konstnärlig kontext och jag försökte inte heller pracka på dem min artistiska vision – jag bara lät orkestern spela!

När du ser på allt material som samlats in, hur ser du på spökarbetarnas arbetssituation?
– På ett sätt är de lika för att de alla utgör kuggar i det här stora maskineriet, men det finns också stora skillnader mellan yrkesgrupper. Det största gapet finns nog mellan dem som jobbar i hamnarna och de som finns på lagren. Hamnarbetarna är fortfarande arbetare, men nuförtiden rätt välavlönade. De är speciella för att de har en väldigt internationell mentalitet, de utgör ju ofta länken mellan ett land och många andra och kan ha kontakt med kollegor i andra hamnar. De har också förstått att de har viss makt – om de tar moralisk ställning i en fråga kan de faktiskt påverka eftersom de utgör en så kritisk länk i transportkedjan.

Arbetsvillkoren för lagerarbetarna är helt annorlunda. Det är lite bättre nu, men på vissa håll handlar det fortfarande om rent utnyttjande. Särskilt i Spanien och Italien där det finns många migrantarbetare som inte är så medvetna om sina rättigheter. När det gäller Amazons lager kan man säga att det bara ser ut att bli sämre när man tar del av rapporterna vi fått. Folk blir alltmer fysiskt slitna.

Generellt kan man väl säga att det verkar ha blivit besvärligare på flera håll de senaste 10–15 åren. Nya konfliktlinjer har dykt upp, bland annat genom privatiseringar av olika delar av sektorn. Många är medvetna, försöker agera och hålla kontakt med kollegor i andra länder. Men det kan vara svårt att organisera sig, inte bara för att fackligt medlemskap ibland kan vara förknippat med risker, men också för att det är svårt att förena olika slags arbetare under samma fackliga flagg. Bara att försöka förena hamnarbetare och lastbilschaufförer har visat sig vara svårt för att man har så olika typer av utmaningar, och att försöka samarbeta internationellt är ännu svårare.

Du har i en tidigare intervju konstaterat att transportsektorn har förändrats bara under tiden det här projektet har pågått. På vilket sätt?
– När vi startade projektet låg fokus på övergången mellan pandemi och post-pandemi – skulle människors nya vanor när det handlar om hur man använder transporter, förändras? Men när projektet väl pågick blev jag påmind om containerfartygens historia och den militära roll de spelat ända sedan Vietnamkriget. Det är en roll som verkligen har vuxit i betydelse igen under projekttiden. Så projektets fokus har delvis gått från dokumentation av vanlig konsumtionslogistik till en förflyttning av vapen. Hur det kommer att påverka infrastrukturer framöver och dem som arbetar där återstår att se.

Om du skulle göra om projektet nu, hur skulle du tänka?
– Något som vi inte gjorde den här gången men som skulle vara intressant och som skulle vara spännande just för att man kan använda konstnärliga verktyg, det är att reflektera mer kreativt över hur en mer rättvis och hållbar framtid skulle kunna se ut. Att igen involvera dem som faktiskt arbetar i sektorn och fråga vad som skulle kunna göras annorlunda. Hur kan en bättre framtid se ut från ett arbetsmiljöperspektiv. Robotar – kan de vara bra, och i så fall hur? Hur kan det fungera på ett mer hållbart sätt. De bilder vi får ta del av kommer från arbetsgivarna, från företagen, men vad har de att säga som lever i den röra som ett arbete på golvet innebär? Vi hade inte det fokuset den här gången eftersom det vi ville visa upp var de snabba förändringar i arbetsvillkor som sker i sektorn just nu.

Någon annan reflektion?
– Det är alltid intressant att upptäcka var kunskapshålen finns. Man kan göra antaganden om andra människor för att de tillhör en viss grupp, bara för att sedan inse att man har mer gemensamt än man trodde. Det var fint att se att de som bidrog ville få kontakt med varandra och fann ett värde i det. Jag blev ett slags facilitator, och fick en mer aktiv roll i det än jag hade förväntat mig. Och på tal om att facilitera möten i projektet kunde jag föra samman de som bidragit med material från Jordanien med en av forskarkollegorna här på institutet när de var på besök här i Stockholm. De visste att svenska SIDA bidragit till flera värdefulla projekt i deras område och fick möjlighet att träffa Göran Holmkvist som var på institutet då och som jobbat länge med biståndsfrågor. Ett värdeskapande som liksom inte kunde förutses!

Projektet har fått ett kommunikationsbidrag för att kunna sprida resultaten från projektet vidare, grattis! Vad kommer att hända?
– Ja, det är jättekul! Vi har ju allt det här materialet nu och vill gärna rapportera tillbaka till dem som har bidragit. Hittills har vi ju mest kunnat visa upp material i konstnärliga och akademiska sammanhang, så vi har valt att satsa på fyra utställningar som ska kombineras med både publika samtal och digitala verktyg för att göra resultaten tillgängliga för fler. Utställningarna kommer att sättas upp i Sverige, Italien, Spanien och Storbritannien och vi är nu i kontakt med olika filmfestivaler, muséer och liknande för att planera exakt var och när de ska ske. Eftersom det för deltagarna var väldigt viktigt att nå utanför den traditionella konstpubliken är förhoppningen att vi med de här aktiviteterna ska kunna nå en bredare publik, och i bästa fall väcka intresse hos policy-folk och olika samhällsorganisationer.

Intervju med Erika Karlsson

 Läs en intervju med Benjamin om resan till Italien under hamnarbetarnas blockad >

Högt självförtroende hos elever hänger tydligt samman med högre betyg i årskurs nio, visar ett projekt vid IFFS. Samtidigt visar resultaten att sambandet inte ser helt likadant ut för pojkar och flickor.

SE STEPHANIE PLENTY PRESENTERA RESULTATEN HÄR 

Å ena sidan är sambandet tydligt. Elever som uppger högt självförtroende gällande sin studieförmåga har i genomsnitt högre meritvärde i årskurs nio, än de med lägre självförtroende. Skillnaden mellan de med högst och lägst självförtroende är omkring 80 meritvärdespoäng. Mönstret är liknande i matematik, svenska och engelska.

Samtidigt pekar forskarna på en så kallad attityd–prestationsparadox mellan pojkar och flickor. Pojkar uppger oftare högt självförtroende än flickor – särskilt i matematik, samtidigt som de i genomsnitt har lägre eller samma betyg som flickorna.

Trots högt självförtroende får alltså pojkarna inte lika höga betyg. Varför? En förklaring kan ligga i elevers ansträngning i skolarbetet.

– Trots pojkarnas starka självförtroende anstränger de sig mindre i genomsnitt. Dessutom är sambandet mellan ansträngning och betyg svagare för pojkar än för flickor. Detta skadar sannolikt deras prestation och att de inte får ut lika mycket av sitt självförtroende som flickor, säger Stephanie Plenty, docent i sociologi, projektledare för "Drömmare och perfektionister".

Vår resa började med en banbrytande studie som publicerades 2011 av Michele Gelfand och hennes kollegor. Studien mätte bland annat hur lämpliga 180 olika kombinationer av beteenden och situationer uppfattades i 33 samhällen – till exempel ”att gräla på en fest” eller ”att gråta på biblioteket”. Syftet var att förstå vilka kulturer som är stramare respektive mer tillåtande. Den försökte däremot inte förklara varför normer varierar på olika sätt för olika beteenden. Det hade gått tjugo år sedan de data som användes i Gelfands studie samlades in. Världen hade förändrats dramatiskt. Sociala medier hade omformat hur vi kommunicerar. Globaliseringen hade accelererat. Hur skulle samma mätningar se ut idag? Och tänk om vi dessutom kunde utvidga studien så att den verkligen representerade hela världen? Och – kanske mest spännande – tänk om vi kunde inte bara kartlägga mönstren, utan också förklara dem?

I stället för att börja från början byggde vi direkt vidare på Gelfands grund, med samma beteenden och samma situationer. Detta angreppssätt – många beteenden, många situationer, många samhällen – skapar ett idealiskt laboratorium för att pröva teorier om hur sociala normer fungerar.

Att bygga ett globalt nätverk

Den ambitiösa räckvidd vi såg framför oss krävde ett i alla bemärkelser internationellt samarbete. Genom forskningsnätverket Global Social Norms knöt vi kontakt med närmare 150 forskare på sex kontinenter som delade vår passion för att förstå mänskligt socialt beteende. Logistiken var enorm.

Datainsamlingen behövde samordnas över olika språk, kulturer, rättssystem och forskningsinfrastrukturer. Vissa kollegor tvingades navigera etikprövningsnämnder som aldrig tidigare hade stött på något liknande. Andra behövde anpassa enkäten för samhällen där vissa beteenden (som offentliga kärleksyttringar) krävde särskild kulturell känslighet. Resultatet blev den sannolikt största studie av vardagliga sociala normer som någonsin genomförts, med 25 000 deltagare i 90 samhällen – från Sverige till Somalia, från Kanada till Centralafrikanska republiken. Varje liten punkt på vår globala karta representerade inte bara en datapunkt, utan verkliga människor som delade med sig av sina intuitioner kring social lämplighet.

En global grammatik för vardagsnormer

Första gången vi analyserade våra data blev vi uppriktigt förvånade. Den första insikten kom när vi jämförde våra resultat med Gelfands data som nu har tjugo år på nacken. Trots två årtionden av social omvandling visade sig vardagliga normer vara anmärkningsvärt stabila. Människor uppfattade fortfarande samma beteenden som olämpliga i samma situationer. De mindre förändringar vi kunde urskilja följde dessutom ett liknande mönster i alla länder och gick i huvudsak mot mer tillåtande normer överlag.

Hur kommer det sig att vissa beteenden känns opassande var man än befinner sig, medan andra verkar mycket mer platsberoende? Vi navigerar ständigt bland dessa oskrivna regler, och förstår instinktivt att inte skratta på en begravning eller svara i telefon under en jobbintervju. Men hur universella är egentligen de här intuitionerna? Och, förändras de i takt med att vår värld blir alltmer sammankopplad? 28 Den andra överraskningen var ännu mer slående. Trots att vi studerade 90 mycket olika samhällen – från välmående nordiska länder till utvecklingsländer i Afrika söder om Sahara – fann vi en extraordinär samstämmighet kring vad som är lämpligt på vilken plats.

Ett beteende som ansågs olämpligt på landsbygden i Bangladesh uppfattades typiskt sett också som olämpligt i urbana Australien. Variationen mellan olika beteenden inom samma samhälle var betydligt större än variationen för samma beteende mellan olika samhällen. Detta var oväntat, eftersom diskussionen om sociala normer ofta fokuserar på kulturella skillnader snarare än kulturella likheter.

Bilden klarnar

Att något är lika innebär dock inte att det är likformigt. De subtila skillnader mellan samhällen vi faktiskt såg följde spännande mönster som ledde oss till tre centrala teoretiska frågor: Vad är det som gör vissa beteenden universellt olämpliga? Varför är vissa beteenden mer accepterade i vissa samhällen än i andra? Och vad kännetecknar dessa samhällen?

För att besvara dessa frågor lade vi till nya mått till den ursprungliga studien. Vi frågade inte bara om beteenden uppfattades som lämpliga, utan också varför någon skulle ta avstånd från dem. Vi mätte också vilka typer av moraliska hänsyn som var viktigast för människor i olika samhällen. Med dessa ytterligare data blottlade analysen en elegant underliggande struktur. Tre huvudsakliga moraliska hänsyn styr sociala omdömen överallt: huruvida ett beteende uppfattas som vulgärt (grovt eller oanständigt), hänsynslöst (skadligt för andra) eller ologiskt (meningslöst eller självdestruktivt). Olika samhällen viktar dock dessa hänsyn olika beroende på sina kulturella värderingar.

Dessa skillnader i hur mycket vikt man lägger vid respektive hänsyn innebär att en kulturs relativa grad av stränghet (brukar kallas tightness–looseness) gällande ett visst beteende är beroende av vilken typ av moralisk hänsyn beteendet väcker. Samhällen som prioriterar individuell frihet och rättigheter tenderar till exempel att vara mer toleranta överlag, särskilt gentemot beteenden som andra kan uppfatta som vulgära, men är samtidigt strängare när det gäller beteenden som skadar andra. 

Människorna bakom datan

Under dessa vetenskapliga resultat döljer sig tusentals mänskliga berättelser. Varje datapunkt representerar en individs levda erfarenhet av vad som är socialt lämpligt – intuitioner om respekt, hänsyn och gemenskap som har formats genom ett helt liv av social interaktion. Tillsammans tecknar alla dessa individuella svar en tydlig bild av det sociala livets frihet och gränser.

Den anmärkningsvärda samstämmighet vi hittade säger något viktigt om den mänskliga naturen. Trots våra ytliga olikheter tycks vi dela grundläggande intuitioner om socialt beteende. Vart vi än vänder oss möter vi människor som värnar om att inte skada andra, om att upprätthålla värdighet i formella situationer och som vill att handlingar ska upplevas meningsfulla i sitt sammanhang. Det råder i stor utsträckning enighet om vilka beteenden som hjälper oss att uppnå dessa mål som sträcker sig över kulturella gränser. De subtila variationer vi såg påminner oss samtidigt om att kultur fortfarande spelar roll. Samma underliggande moraliska överväganden kommer till uttryck på olika sätt beroende på vad ett samhälle värderar högst – individuell frihet eller kollektiv harmoni, innovation eller tradition, omsorg om andra eller respekt för auktoriteter. Vi såg dock också att normer förändras på likartade sätt i olika kulturer, vilket pekar på en kulturell utveckling som följer en gemensam bana.

Våra resultat inger visst hopp i en polariserad värld. Även om vi ofta fokuserar på det som skiljer oss åt, visar denna studie på de djupa likheter som präglar hur människor navigerar det sociala livet. En bättre förståelse av dessa gemensamma grunder kan hjälpa oss att överbrygga kulturella skillnader med större empati och effektivitet. De oskrivna regler som vägleder våra dagliga interaktioner är varken slumpmässiga eller godtyckliga – de speglar grundläggande mänskliga värden som samarbete, respekt och gemenskap. Det är ett resultat värt att fira, och väl värt insatsen från 150 forskare och 25 000 deltagare i 90 samhällen.

Läs: Everyday norms have become more permissive over time and vary across cultures

Livsförlängningsaktivister anser att samhället bör se döden som ett problem att bekämpa, inte som ett ofrånkomligt villkor. Detta är också inställningen hos många som intresserar sig för kryonik – tekniken där en kropp eller ett huvud bevaras i extrem kyla efter döden, i hopp om att framtida medicin ska kunna återuppliva personen. 

Anders Sandberg, forskare vid Institutet för framtidsstudier, är själv registrerad hos det amerikanska kryonikföretaget Alcor. 

Han menar att kryonik bör förstås som ett försök att ge dagens obotligt sjuka patienter en chans till framtida behandling. 

– Den grundläggande idén är att skicka sjuka patienter någonstans där de kan få behandling. Och om vi inte kan behandla dem i dag kanske framtidens medicinska teknik kan göra det, säger Anders Sandberg till Dagens Nyheter.  

Samtidigt finns det inga vetenskapliga belägg för att människor kan återupplivas efter kryonisk nedfrysning. Forskare har ännu inte lyckats frysa ned och återuppliva större organ eller försöksdjur på ett sätt som gör tekniken tillämpbar på människor. 

Men oavsett om det går eller inte så väcker det faktum att människor faktiskt redan väljer att frysa ned sina kroppar, viktiga frågor inom etik, juridik och filosofi om vad död betyder, vem som räknas som patient och hur samhället ska hantera människor som vill bli bevarade för en möjlig framtid. 

Han anser också att motståndet mot livsförlängning ofta bottnar i att människor inte vill rubba sin bild av hur livet och döden bör fungera. 

–  Många säger: ’Nej, jag vill ha min ohälsa. Jag vill ha min alzheimers.’ De säger ju egentligen inte att de vill få alzheimers eller cancer. De säger att de har en modell för hur världen borde vara. Och de tycker att det är olämpligt att utmana den, säger Anders Sandberg. 

Rapporten beskriver hur svenskarnas attityder till migration har utvecklats sedan ungefär 2012, med särskilt fokus på två möjliga påverkansfaktorer: migrationsvågorna och den gängrelaterade brottsligheten. 

VIDEO: SE GÖRAN HOLMQVIST PRESENTERA RAPPORTEN

Det empiriska underlaget hämtas från fyra etablerade undersökningar: Gallup World Poll, SOM-institutets årliga undersökningar, European Social Survey och Eurobarometern. 

En central slutsats är att åren 2015–2016 framstår som en tydlig vattendelare. Då ökade andelen som såg migration som ett betydande samhällsproblem, och opinionen blev mer skeptisk till ett stort flyktingmottagande. Det skedde ungefär samtidigt som en omläggning av migrationspolitiken i mer restriktiv riktning och data ger inte något entydigt svar på vad som orsakade vad. Samtidigt visar Holmqvists genomgång att attityderna inte kan beskrivas som entydigt migrationsfientliga. 

– Det stämmer att opinionen vändes mot ett alltför stort flyktingmottagande. Men det är inte heller så att svenska folket har en attityd av typen att vi ska stänga våra gränser, säger Göran Holmqvist. 

Enligt rapporten har ungefär halva befolkningen under senare år svarat ja på frågan om Sverige bör ta emot färre flyktingar. Men attityderna skiljer sig kraftigt beroende på vilken typ av migration som avses. Synen på arbetskraftsinvandring är betydligt mer positiv och har rört sig i positiv riktning över tid. 

Även när det gäller migranters påverkan på svensk ekonomi och kultur framträder en mer sammansatt bild. Holmqvist framhöll att många svenskar inte uttrycker negativa uppfattningar om migranters bidrag till samhället. 

– Svenskarnas attityder verkar vara lite mer balanserade än vad jag själv föreställde mig innan jag började ägna mig åt det här, säger Göran Holmqvist. 

Den mest påfallande förändringen gäller i stället polariseringen. Inte främst mellan individer, utan politiskt. 

– Den politiska polariseringen är extremt markant. Där har det hänt någonting sedan 2012, säger Göran Holmqvist. 

Skillnaderna mellan vänster och höger har vuxit tydligt i migrationsfrågan. De som placerar sig långt till höger har blivit mer benägna att vilja ta emot färre flyktingar, medan attityderna till vänster har legat mer stabilt. 

Rapporten kopplar också migrationsopinionen till den växande oron för brottslighet. Svenskarnas oro för brottsligheten har stigit kraftigt och Sverige placerar sig enligt Holmqvist högt i europeiska jämförelser när det gäller oro för brott. Men sambandet med migrationsattityder är inte enkelt. 

På individnivå finns ett samband: personer som är mer bekymrade över brottslighet tenderar också att vara mer skeptiska till migration. Men på befolkningsnivå syns inte några stora samtidiga rörelser vad gäller oro för brott och inställning till migration. Men om man däremot tittar i olika politiska grupper, blir bilden en annan.  

– I attityden i själva sakfrågan - leder migration till brottslighet? så är det närmare sjuttio procent bland de till höger som säger ja på frågan att migration leder till mer brottslighet. Till vänster är det mycket, mycket lägre. Den här samvariationen mellan oro för brott och attityd till migration finns alltså bara bland de som är till höger. Och det är också de som har en väldigt stark föreställning att migration och brottslighet hänger ihop, säger Göran Holmqvist.  

Resultaten pekar mot ett samhälle där människor i ökande grad tolkar verkligheten på olika sätt, menar Göran Holmqvist.  

– Vi lever allt mer i skilda världar – både när det gäller åsikter om hur saker ska vara, men faktiskt också om faktiska omständigheter om hur världen ser ut. Det kan ju vara oroande för det demokratiska samtalet.  

Ladda ned rapporten här: https://www.iffs.se/publikationer/iffs-rapporter/svenskarna-och-migrationsfragan-attityder-till-migration-och-migranter-i-sverige-2012-2025/ 

Anna Breman, tidigare förste vice riksbankschef och numera centralbankschef på Nya Zeeland, har entledigats från uppdraget som ledamot från och med den 23 april 2026. Samma dag förordnades Tobias Krantz, filosofie doktor i statskunskap, tidigare högskole- och forskningsminister, och Line Gordon, professor i hållbarhetsvetenskap och föreståndare för Stockholm Resilience Centre. Tobias Krantz har även utsetts till styrelsens ordförande. Förordnandena gäller till och med den 31 december 2031.

Regeringen har även entledigat Joakim Malmström, filosofie doktor i historia och tidigare generaldirektör för Skolverket, från uppdraget som ledamot från och med den 30 april 2026. Anna-Sara Lind, professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet, har förordnats som ny ledamot från samma datum till och med den 31 december 2031.

"I god ordning har vi i våra bokhyllor kunnat hitta Kris i befolkningsfrågan (1934), Ny kris i befolkningsfrågan (1962), Ny kris i befolkningsfrågan (2001) och Ny kris i befolkningsfrågan (2025). [...] Det är lätt att få intrycket av att vi även i dag befinner oss i en befolkningskris. Då kan kanske SCB:s senaste prognos få en del att höja på ögonbrynen. Den visar nämligen att Sveriges befolkning kommer att öka med 6 procent till 2050 och 18 procent till 2100. Alltså fler svenskar, inte färre. En gynnsam åldersstruktur, sjunkande dödlighet och fortsatt invandring kompenserar mer än nog för ett något sjunkande barnafödande," skriver Martin Kolk i DN.

Även antalet födda barn har varit relativt stabilt under de senaste decennierna. Det har varierat mellan ungefär 90 000 och 116 000 per år, och väntas ligga kring 105 000 år 2035. Det kan skapa praktiska problem för kommuner som planerar förskoleplatser, men är enligt Kolk långt ifrån en existentiell kris.

Det finns däremot länder med en mer långvarig trend av lågt barnafödande där oron är mer befogad. I Sydkorea är de nyfödda årskullarna mindre än en tredjedel så stora som årskullarna födda runt 1960.

”Lågt barnafödande i Östasien och Sydeuropa är enklare att förstå än de senaste årens trender i Sverige. Många unga svenskar skulle helt säkert också sluta skaffa barn om de utsattes för koreanska arbetstider och familjepolitik."

Slutsatsen enligt Martin Kolk är att Sverige, med en av Europas yngsta befolkningar, har små skäl till ålderspanik. Barnen fortsätter födas – trots larmen.

Tobias Krantz är tidigare riksdagsledamot och högskole- och forskningsminister. Han har varit chef för utbildning, forskning och innovation vid Svenskt Näringsliv och har på regeringens uppdrag utrett Sveriges nationella forskningsinfrastruktur. Han har också varit styrelseordförande för WaterAid Sverige. Numera är han verksam som Associate Partner på kommunikationsbyrån Diplomat Communications. Tobias Krantz är fil dr i statskunskap från Uppsala universitet. 

– Jag är mycket glad och hedrad över uppdraget. Vi lever i en omvälvande tid med stora samhällsutmaningar. Det handlar om allt från nya teknologiers samhällspåverkan till demokratins problem och möjligheter. Att genom kvalificerad forskning öka förståelsen för hur framtiden kan formas har aldrig varit viktigare. Jag ser fram emot att få bidra till att ytterligare stärka och utveckla institutets roll som central forskningsaktör, säger Tobias Krantz. 

Book: The Future of Inequality, Oxford University Press by Shlomi Segall.

Organizer and contact person: Anders Herlitz

Programme

This is the second workshop arranged by the project Transformative Ethics with internationally invited guest speakers.

Confirmed participants are:

• Katie Steele (ANU)
• Saira Kahn (Hong Kong)
• Richard Bradley (LSE)
• Anna Mahtani (LSE)
• Henrik Andersson (Lund)
• Anders Herlitz (Lund)
• Orri Stefánsson (SU/IFFS)
• Krister Bykvist (SU/IFFS)
• Julia Julia Mosquera (IFFS)
• Tim Campbell (IFFS)

For updates, check the calendar on the project website transformative-ethics.net >

For questions about the possibility to attend the workshop, get in touch with Krister Bykvist.

Salong Brännpunkt genomförs i samarbete med Armémuseum och kräver biljett (180 kr) >

Hur används kommunikation som ett vapen – då och nu? I Salong Brännpunkt den 5 maj utforskar vi propaganda, påverkan och berättelsernas makt i krig och konflikt.

Hur används kommunikation som vapen – då och nu? Kvällens Salong Brännpunkt inleds med att en intendent från Armémuseum packar upp och berättar om föremål kopplade till propaganda och krigsbyte. Därefter följer ett panelsamtal mellan tre forskare om kommunikationens roll i konflikter; från historiska exempel till dagens informationspåverkan.

Program

17:00–17:30 Mingel och musik

Under minglet bjuds alla gäster på en flaska kallpressad juice. För den som önskar finns även färska smörgåsar att förbeställa (senast 3 maj).

17:30–18:00 Unboxing

Unboxing av föremål ur samlingen. Karin Tetteris, forskare och intendent vid Armémuseum packar upp föremål kopplade till propaganda och krigsbyten.

18:00–19:00 Panelsamtal

Ett samtal kring kvällens tema med avstamp i det uppackade föremålet. I panelen möts:

• Magnus Ranstorp, forskningsledare vid Försvarshögskolan som har forskat om terrorism över hela världen.
• Ola Svenonius från Totalförsvarets forskningsinstitut som forskar kring informationspåverkan och desinformation.
• Karin Tetteris, forskare, intendent och expert på militära fanor på Armémuseum.

Samtalet modereras av Emilia Engblad från Armémuseum.

19:00–19:30 Live: Musikperformance

Musikperformance med konstnären och musikproducenten Hannes Ferm. 

Salong Brännpunkt är en seminarieserie som genomförs i samarbete med Armémuseum. Med historiska föremål, konst och musik som språngbrädor vill den skapa en plats för att tänka öppnare och klarare om framtiden. Kvällar för dig som vill förstå mer – och tänka längre! Salong Brännpunkt utgör ett av inslagen i Armémuseums nya satsning Testsalongen.

Anmäl dig här >

De senaste åren har Sverige upplevt två större flyktingströmmar och en massiv medierapportering om organiserad brottslighet. Samtidigt har vi sedan 2015 sett en allt mer restriktiv migrationspolitik såväl i Sverige som i övriga länder i Europa. 

Har dessa olika fenomen påverkat svenskarnas, i internationell jämförelse, exceptionellt positiva attityder till migration och migranter? Hur i så fall, och varför?

I en ny rapport går Göran Holmqvist igenom kvantitativa data från fyra oberoende undersökningar med nedslag mellan 2012 och 2025 för att visa på utvecklingen. På seminariet presenteras de övergripande resultaten, vilka sätts i ett större sammanhang med hjälp av tre inbjudna panelister under ledning av Ludvig Beckman. 

Medverkande

• Göran Holmqvist, fil.dr. i freds- och utvecklingsforskning och författare till rapporten.
• Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
• Lisa Pelling, statsvetare och chef för Arena Idé.
• Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet.

Moderator: Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap, Institutet för framtidsstudier  

Rapporten publiceras här i samband med seminariet >

Detta är en del av Institutet för framtidsstudiers nyhetsbrev #3 2026. Prenumerera på våra utskick här.

Text: Anders Sandberg

Genom så kallad ”riktad panspermi” – att skicka ut sonder med robusta mikrober till andra solsystem – skulle vi kunna starta livets maskineri på andra planeter. Tekniska framsteg som gör rymdfarkoster allt billigare och det faktum att lasten skulle vara mikroskopisk, gör att det mycket snart kommer att vara både praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Inte enbart för stora rymdjättar som USA och Kina, utan också för små nationer eller rika privatpersoner.

Detta kan låta som en riktig hjältebragd. Vi talar trots allt om att rädda livet från att vara en isolerad händelse på jorden till att bli ymnigt förekommande i universum. Men som jag och etikern Asher Soryl kommer fram till i en ny studie, finns stora etiska dilemman. Så stora faktiskt, att vi i nuläget borde vänta.

Två sätt att se på livets värde

För att förstå problematiken måste vi titta på frågan ur två olika moraliska perspektiv. I vår artikel lutar jag mot det ena och min medförfattare mot det andra. Perspektiven är lite av extrempunkterna, med de flesta andra moraliska perspektiv någonstans i mitten Det första är biocentrismen.

För en biocentrist är liv, i sig självt, värdefullt. Ett universum med liv är objektivt sett bättre än ett universum som bara består av död sten och gas. Ur detta perspektiv är riktad panspermi en moralisk skyldighet. En sådan åtgärd skulle också säkra överlevnad om livet på jorden skulle råka ut för en existentiell katastrof. Kan vi göra det, så bör vi, enligt biocentrismen.

Men det finns andra moraliska perspektiv som reser betydande farhågor. Som välfärdsetiken (welfarism). Här är det inte ”liv” i sig som räknas, utan hur de levande varelserna mår. Och tänker vi så uppstår potentiellt mörka moln på den kosmiska horisonten. Evolutionen som en lidandemaskin Om vi skulle så mikrober på en planet, kommer de nämligen inte att förbli mikrober. Under miljarder år kommer de troligen att utvecklas till kännande varelser, och av evolutionen på jorden har vi lärt oss att naturligt urval är en brutal process. Den drivs av predation, svält, parasiter och en ständig kamp för tillvaron. När kännande varelser – djur som kan uppleva smärta och rädsla – väl uppstår, börjar klockan ticka för vad vi kallar S-risker (suffering risks). Om vi skapar en ny biosfär, är vi då ansvariga för de miljarder år av lidande som dess invånare kommer att tvingas utstå? Är det rätt att starta en process där det stora flertalet varelser som någonsin föds kommer att dö en plågsam död innan de ens hunnit växa upp? Sådan, argumenterar många välfärdsetiker, är nämligen tillvaron på jorden.

Ur ett välfärdsperspektiv riskerar vi att förvandla en död – men fridfull – planet till en ”lidandemaskin” av kosmiska proportioner. Om lidandet i en naturlig evolution är större än lyckan är det bättre att låta planeten förbli en död sten. Men vilket perspektiv är rätt? Välfärdsetiken eller biocentrismen? Hur ska vi väga och mäta lidande och lycka hos sinsemellan väldigt olika organismer? Skulle vi kunna kontrollera hur livet utvecklas så att lidandet minskar och lyckan ökar? Klokt är kanske att vänta tills dess att vi har bättre svar på dessa frågor. Men vi kan inte vänta för länge – vi befinner oss nämligen i en kosmisk tidspress.

Eftersom universum expanderar rör sig avlägsna galaxer bort från oss i en sådan fart att vi aldrig kommer att kunna nå dem, inte ens med ljusets hastighet. En beräkning är att vi permanent förlorar tillgången till ungefär en galax om året. Detta är kostnaden för försiktighet. Om liv är något fantastiskt, innebär varje år vi tvekar en tragedi av enorm skala: miljarder potentiella planeter där liv kunde ha blomstrat går förlorade.

Varför vi ändå bör vänta

Trots detta landar vår studie ändå i försiktighet: Vi bör införa ett moratorium – ett tillfälligt stopp – för riktad panspermi. Varför? För att beslutet är oåterkalleligt. När vi väl har skickat ut livets frön kan vi inte ångra oss. Vi har i dag inte tekniken för att kontrollera hur evolutionen på en planet ljusår bort kommer att se ut om en miljard år. Att agera nu vore som att kasta in en tändsticka i tändved utan att veta om vi får en värmande brasa eller startar en skogsbrand.

När man är i situationer där flera grupper har möjlighet att oberoende handla men resultatet är oåterkalleligt och osäkert är sannolikheten att någon handlar överilat högre ju fler grupper som är med, och risken för ett dåligt resultat ökar (”the unilateralist curse”). Beslutsteori säger att för förnuftiga grupper som finner sig i detta läge, är det rationellt att vara mycket mer försiktiga än skulle verka rimligt om man var ensam, samt att samarbeta med de andra grupperna om ett gemensamt, bättre beslut.

Vi föreslår därför: 1. Djupare forskning: Vi behöver bättre modeller för att förstå hur lidande utvecklas i biosfärer. Kan man designa biosfärer utan predation? 2. Globalt samtycke: Inget enskilt land eller rik privatperson bör få ta detta beslut för hela mänskligheten (och för hela universums framtid). 3. Panspermi som sista utväg: En slags kompromiss där vi förbereder tekniken men bara använder den som en ”död mans grepp” för att rädda livets förekomst om jorden riskerar att gå under.

Men tills dess är tystnaden i universum att föredra framför risken för astronomiskt lidande. Mänskligheten står inför ett stort moraliskt val: Ska vi fylla tomrummet med liv, eller låta bli? Just nu anser vi att det klokaste svaret är att vänta och fortsätta studera liv, lidande och lycka tills vi vet vad vi faktiskt startar. Om framtida biosfärer startar några år senare så är det värt det, om chansen ökar för en bra start av livet på planeten.

Läs Anders Sandbergs och Asher Soryls artikel (open access): To seed or not to seed: Estimating the ethical value of directed panspermia

Detta är en del av Institutet för framtidsstudiers nyhetsbrev #3 2026. Prenumerera på våra utskick här.

Polarisering förklaras ofta i termer av grupptillhörighet och misstro mot motståndarsidan. Men i den nya artikeln The emergence of polarised groups through source filtering, publicerad i Humanities & Social Sciences Communications, visar forskarna att polarisering i stället kan vara ett resultat av hur vi hämtar in och bedömer information. Genom att utveckla en matematisk modell har de kunnat simulera hur åsikter klumpas ihop. 

Bedöma trovärdigheten genom filter

Kärnan i forskningen är begreppet källfiltrering. Ett sätt att se på hur människor bedömer trovärdigheten i ny information är att vi utvärderar den utifrån dess innehåll och om den passar in i vår världsbild. Om den går emot det vi tidigare tror på så filtrerar vi bort den. Detta kallas innehållsfiltrering. Källfiltrering fungerar annorlunda: här bedömer vi informationens trovärdighet baserat på vem som framför den. 

– I många situationer är det svårt att själv avgöra om ett påstående stämmer. Då blir det naturligt att i stället fråga sig om man litar på personen som säger det, säger Fredrik Jansson, forskare på Institutet för framtidsstudier, författare till studien.  

Åsikter skapar identiteter

I forskarnas matematiska modell representeras människor som agenter som möts och utbyter idéer. Om agenterna filtrerar information utifrån källan – alltså vem som säger något – uppstår ofta två stora grupper med motsatta uppsättningar av åsikter. Detta gör också att åsikter börjar hänga ihop och skapa identiteter. Om någon har en viss åsikt så kan vi gissa oss till vilka andra åsikter de har. 

En viktig insikt är att detta sker även när frågorna från början är helt oberoende av varandra. 

– Modellen visar att det inte krävs någon logisk koppling mellan olika frågor för att de ska börja hänga ihop. Det räcker att människor i hög grad litar på information från dem som redan tycker ungefär som de själva, säger Fredrik Jansson. 

Liknar sociala medier

Forskarna menar att mekanismen också liknar hur många digitala plattformar fungerar i dag. Tidiga rekommendationsalgoritmer utgick från faktiskt innehåll, men dessa togs snabbt över av så kallad kollaborativ filtrering: innehåll föreslås inte utifrån vad det handlar om, utan utifrån vad andra användare med liknande beteenden gillar. Alltså en typ av källfiltrering. 

– Det sägs ofta att sociala medier och algoritmer förstärker polarisering. Vi lägger här fram en möjlig förklaring hur det går till, säger Fredrik Jansson. 

Studien ”The emergence of polarised groups through source filtering” av Fredrik Jansson & Anandi Hattiangadi är publicerad i Humanities & Social Sciences Communications (2026): https://www.nature.com/articles/s41599-025-06419-x 

Kontakt

Fredrik Jansson, forskare vid Institutet för framtidsstudier, docent i matematik vid Mälardalens universitet och forskare vid Centrum för kulturell evolution, Stockholms universitet
fredrik.jansson@iffs.se

Olje- och energikrisen orsakad av USAs och Israels krig mot Iran kan - och borde - innebära ett uppvaknande för Europa att en gång för alla göra sig oberoende av geopolitiskt känsliga energiflöden. Detta görs via ett kraftigt utbyggd förnybar energi i Europa. Så argumenterar Daniel Lindvall ("Rysslands och USA:s oljekrig hotar friheten och förnyelsen i Europa", DN 1/4) som forskar om hållbar utveckling och demokrati vid Institutet för framtidsstudier.

I topp ligger kvinnor födda i Sverige men med utrikes födda föräldrar. Därefter kommer kvinnor födda utomlands som invandrat till Sverige som små. Först därefter kommer kvinnor och män med svensk bakgrund.

Forskarna vid IFFS Carina Mood och Jan Jonsson, båda professorer i sociologi har länge studerat hur det går för unga med utländsk bakgrund. De intervjuas i en artikel i SvD.

– Unga med utländsk bakgrund går vidare till högskola i större utsträckning, de börjar tidigare och de har samma genomströmning, trots att de i snitt har svagare betyg från gymnasiet, säger Carina Mood till SvD.

De väljer dessutom oftare studieförberedande program, som naturvetenskap, och söker sig i högre grad till mer krävande utbildningar.

Hur kan det förklaras? Carina Mood pekar på inställning och ambition som centrala faktorer.

– En majoritet av de här eleverna satsar väldigt högt och har väldigt höga ambitioner. De står emot de tuffare förutsättningarna som de har, säger Carina Mood.

Samtidigt är bilden inte entydig. Unga med utländsk bakgrund är överrepresenterade i toppen, men även i botten. Här spelar tid i Sverige stor roll.

– Det är stor skillnad om man kommit när man är nio eller 14. Och det är ju inte så konstigt om man bara har några år på sig att lära sig språket och ta ikapp ämnesinnehållet, säger Carina Mood.

Militära ideal och föreställningar om manlighet har länge varit tätt sammanflätade. Vad händer när de normer som förknippat styrka med dominans, kontroll och försvarsförmåga ifrågasätts? I detta samtal möts perspektiv från freds- och konfliktforskning, militär kontext och normforskning för att undersöka hur maskulinitetsideal uppstår och sprids, och hur de kan se ut i framtiden.

Salong Brännpunkt genomförs i samarbete med Armémuseum och kräver biljett (180 kr) >

Program

17:00-17.30 Mingel

17.30–18.00 Unboxing
Unboxing av ett föremål ur Armémuseums samlingar. Den här kvällen är det grenadjärmössor som packas upp – Martin Markelius, intendent vid Armémuseum visar och berättar.

18.00–19.00 Panelsamtal
Hör olika perspektiv från freds- och konfliktforskning, militär kontext och normforskning i ett samtal om kvällens tema. Hur uppstår, sprids och förändras maskulinitetsideal över tid? Vad kan vi vänta oss skall ske i framtiden, när nya föreställningar om styrka och förändrade värderingar får fäste?

Deltagare:
Pontus Strimling, forskningsledare vid Institutet för framtidsstudier och professor i analytisk sociologi vid Linköpings universitet
Erik Melander, professor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan
Martin Markelius, intendent vid Armémuseum
Samtalet modereras av Emilia Engblad, Armémuseum

19:00–19.30 Livemusik
Kvällen avrundas med livemusik med Kid08 – ett altrockband känt för sina dramatiska liveshower, där punkestetik möter teatral flärd. Bandet består av Adele Kosman som Blueface Adler – den exekutiva divan, som både bär ett brustet hjärta och ett orubbligt ego. Och Arvid Kraft som Sideshow Vid – en udda nörd med cartoonliknande manér, vars kaotiska briljans driver detta eklektiska spektakel.

19.30–19.50 Avslutande mingel för dem som vill hänga kvar en stund!

Salong Brännpunkt är en seminarieserie som genomförs i samarbete med Armémuseum. Med historiska föremål, konst och musik som språngbrädor vill den skapa en plats för att tänka öppnare och klarare om framtiden. Kvällar för dig som vill förstå mer - och tänka längre! Det blir en till salong under våren, 5 maj, och fortsättning följer under hösten. Salong Brännpunkt utgör ett av inslagen i Armémuseums nya satsning Testsalongen.

Tidningen Dagens ETC rapporterar om hur flera tidigare riksdagsledamöter har blivit lobbyister efter sina politiska uppdrag samtidigt som de fortsätter få ekonomiskt stöd från staten genom riksdagens inkomstgaranti eller omställningsstöd.

Totalt handlar det om nio tidigare politiker som tillsammans har fått över 10 miljoner kronor i ersättning under tiden de arbetat med lobbyism. Deras uppdrag är att påverka politiska beslut, ofta genom kontakter med riksdagspolitiker och myndigheter.

Kritiker menar att det här innebär att skattepengar indirekt finansierar lobbyverksamhet, eftersom tidigare politiker kan få statlig ersättning samtidigt som de arbetar med att påverka politiken för betalande uppdragsgivare.

Anna Tyllström, organisationsforskare vid Institutet för framtidsstudier som forskar om lobbyism och politik, säger till Dagens ETC att situationen inte bryter mot dagens regler men ändå väcker frågor.

– Den direkta demokratiska skadan ser inte ut att vara så farlig. Det är opassande och osmakligt, men inte olagligt.

Ett än större problem är om lobbyister samtidigt har politiska uppdrag.

Insläpp från kl. 16.45. Baren håller öppen fram till kl. 19.00.

Antalet ”fotografier” som cirkulerar på internet fördubblas varje år, varje dygn genereras miljoner nya bilder och det autentiska dokumentärfotografiet är snart helt begravt i floden av maskingenererade men fullt realistiska klipp ur filmer och nyhetsinslag. Välkommen till vårens andra offentliga samtal, om AI-floden av bildmaterial som sköljer över oss, hur den påverkar oss och verkligheten.

Anmäl dig här >

Den exponentiella tillväxten av AI-genererade bilder och filmklipp har, tillsammans med de traditionella mediernas hårdnande kamp om utrymme i sociala medier, skapat en offentlighet som får allt svårare att verifiera bilders och händelsers ursprung i det som hittills kallats verkligheten. Antalet ”fotografier” som cirkulerar på internet fördubblas varje år, varje dygn genereras miljoner nya bilder och det autentiska dokumentärfotografiet är snart helt begravt i floden av maskingenererade men fullt realistiska klipp ur filmer och nyhetsinslag. Deep fake är redan gårdag. Algoritmgenererade kändisar bestämmer vad som är sant.

Analytiker spår en framtid där offentligheten delas upp i en hårt reglerad zon och en helt oreglerad zon. Men hur ska kontrollen av den reglerade zonen se ut? Vem ska göra den? Är den ens möjlig – tekniskt och demokratiskt? Hur funkar de senaste redskapen för bildverifiering? Kan AI rädda vad AI förstört? Ska staten kliva in? Vad säger medieforskarna, mediecheferna, politikerna?

Medverkande

• Kari Andén-Papadopoulos, professor medie- och kommunikationsvetenskap och forskningsledare för projektet ”Digitala vittnesbilder och kampen för mänskliga rättigheter” vid Institutet för framtidsstudier.
• Martin Jönsson, redaktionell utvecklingschef och AI-director på Bonnier News.
• Ali Esbati, sociala medier-pionjär, fd riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson Vänsterpartiet.

Moderator: Magnus Linton, Institutet för framtidsstudier

Seminariet sänds också live på iffs.se/live

Det här seminariet ingår i serien Offentliga samtal som sedan 2016 arrangeras i samarbete med Vetenskapsrådet. Se tidigare seminarier i serien på vår YouTube-kanal >

I årets första Offentliga samtal välkomnar vi till ett seminarium om klimatets mest kontroversiella wildcard: negativa utsläpp. Vad säger forskningen, kan tekniken lösa våra klimatproblem och vad säger praktikerna och politikerna? Möt en forskare, en praktiker och en politiker samtala under rubriken Negativa utsläpp – dröm, lögn eller sista chansen?

Anmäl dig här >

FNs klimatpanel säger nu rakt ut att för att ens ha en chans att hålla oss under två grader måste vi inte bara sluta släppa ut utan också aktivt suga tillbaka koldioxid ur luften i gigantiska mängder. Många miljarder ton per år. De klimatåtgärder som ska lösa detta är BECCS (bioenergi plus koldioxidlagring) och DACCS (direkt infångning från luften). Men trots många år av hype, hopp och pilotprojekt är teknik och skala inte i närheten av vad som krävs. Kostnaderna är enorma, energibehovet gigantiskt, markkonflikterna uppenbara och risken för greenwashing är överhängande.

Så vad säger egentligen forskningsfronten 2026 om koldioxidinfångning? Närmar vi oss det tekniska genombrott som kan vända skutan – eller lever vi i en teknikpositivistisk fantasi som ger industri och politiker en bekväm ursäkt att skjuta de riktigt jobbiga besluten framför sig? Välkommen till Offentliga samtal, där en forskare, en politiker och en praktiker möts för ett samtal – denna gång om klimatets mest kontroversiella wildcard: negativa utsläpp.

Medverkande

• Kenneth Möllersten, adjungerad professor vid KTH samt forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
• Per Holm, klimatpolitiskt ansvarig på Energiföretagen.
• Helena Dyrssen, statssekreterare, Klimat och näringslivsdepartementet

Moderator: Anders Bjers, Vetenskapsrådet

Samtalet kommer också att sändas live på iffs.se/live

Det här seminariet ingår i serien Offentliga samtal som sedan 2016 arrangeras i samarbete med Vetenskapsrådet. Se tidigare seminarier i serien på vår YouTube-kanal >

I internets barndom fanns en naiv hoppfullhet om att det digitala torget skulle inleda en demokratisk guldålder där varje röst kunde höras och makten utmanas. Nu vet vi hur det blev i stället. Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap skriver om den digitala samtalstonen och hur den hotar att slita sönder det offentliga samtalet. Men bör den regleras? Och i så fall hur? 

Av: Ludvig Beckman

Den optimistiska bilden av internets demokratiska löften har hos många ersatts av en rädsla för hur hatretorik, populism och en allmänt "toxisk" stämning håller på att slita sönder vårt offentliga samtal. 

Det är lätt att skylla på tekniken. Sociala mediers affärsmodeller bygger trots allt på algoritmer som premierar engagemang, och inget skapar engagemang som ilska och starka känslor. Men mitt i detta står vi som medborgare och frågar oss: Vad ska vi göra åt det? Ska staten kliva in och städa upp? Eller är det plattformarnas jobb? Och vad har vi egentligen för moraliskt ansvar när vi loggar in? 

Vad menas med att vara "ociviliserad"? 

Innan vi kan svara på det måste vi skilja på begreppen. Hatretorik och hot är en sak – där är de flesta överens om att reglering behövs. En annan sak är det jag kallar "ociviliserat tal" (uncivil speech). Det handlar om rants, förolämpningar, hån och allmänt otrevligt beteende som inte nödvändigtvis faller under vad som är olagligt hat eller förtal. Meta har beskrivit det som "språk som verkar utformat för att provocera fram starka känslor". 

Frågan är om en demokratisk stat bör förbjuda otrevlighet, eller om den tvärtom bör skydda vår rätt att vara arga och osympatiska? 

Rätten att vara otrevlig 

Ur den politiska liberalismens perspektiv är svaret faktiskt att vi har en grundläggande rätt att uttrycka oss ociviliserat. Varför? Därför att yttrandefriheten inte bara finns till för det förnuftiga och sakliga samtalet. Den finns också till för att skydda individens rätt att leva sitt liv och att fritt söka efter vad just för henne utgör “det goda livet”. Och det innebär att få uttrycka sig på sina egna villkor. 

Om staten skulle börja lagstifta mot otrevlighet hamnar vi snabbt på ett sluttande plan. Vem bestämmer vad som är en förolämpning? En demokratisk stat bör betrakta "det goda livet" som något okänt - den ska inte diktera hur vi uttrycker våra känslor eller vår personlighet, så länge vi inte kränker andras grundläggande rättigheter. Att vara "ociviliserad" innebär inte i sig att man förnekar andras frihet eller jämlikhet, även om det kan kännas obehagligt. 

Men bara för att staten inte ska förbjuda otrevligheter betyder det inte att Facebook, X eller TikTok måste tillåta dem. Det finns en vanlig missuppfattning att sociala medier är som staten, och att deras moderering är en form av censur som bryter mot demokratiska värden. 

Men sociala medier liknar snarare privata föreningar eller mediehus. Precis som en kyrka kan kräva ett visst språk av sina medlemmar, eller en tidning har en ansvarig utgivare som sätter ribban för kommentarsfältet, har sociala medie-plattformar rätten att reglera samtalet på sina ytor. De är en del av samhällets "bakgrundskultur", inte dess juridiska grundstruktur. Vi bör faktiskt välkomna att plattformar försöker "civilisera" samtalet, så länge de gör det utifrån sina egna community-regler. 

Det "offentliga förnuftet" och vår dygd som medborgare 

Så var hamnar vi? Om staten inte får ingripa och vi har en laglig rätt att vara otrevliga, betyder det att vi har frikort att bete oss hur som helst? Nej. Det finns ingen motsättning mellan å ena sidan en laglig rätt att uttrycka sig - även otrevligt – och å andra sidan en moralisk plikt att låta bli. Här kommer idén om offentligt förnuft (public reason) in. 

När vi diskuterar samhällets grundläggande lagar och värderingar har vi en moralisk plikt – en "civilitetsplikt" – att tala på ett sätt som andra rimligen kan acceptera. Denna plikt är inte juridisk, men den är central för demokratins stabilitet. 

Det är inte en formell plikt att vara trevliga när vi postar om politik på nätet, men det är en demokratisk dygd. En välfungerande demokrati kräver medborgare som kan skilja på sina privata impulser och sin roll som medlemmar i en politisk gemenskap. 

Min slutsats är att vi måste kunna hålla två tankar i huvud samtidigt. Vi ska försvara rätten att vara ociviliserade mot statlig reglering, men vi ska samtidigt uppmuntra plattformar att sätta gränser och oss själva att visa större återhållsamhet. Att vara civiliserad handlar inte om att vi alltid måste vara överens. Det handlar om att respektera det gemensamma rummet så pass mycket att vi väljer skäl framför skällsord. 

Läs den vetenskapliga artikeln (open access): Uncivil Speech in the Social Media: Democracy, Political liberalism, and the virtue of Public Reason

Foton av: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

Varför har vi så svårt att planera för den långsiktiga framtiden och vad kan vi göra åt det? Gustaf Arrhenius, vd för Institutet för framtidsstudier och professor i praktisk filosofi höll föredrag på "Riksdagens forskningsdag: Politiken och de långsiktiga utmaningarna", om hur vi kan bli bättre på att tänka och planera för framtiden. 

Se föredraget här!

När vi planerar för risker tänker vi ofta på det mest troliga, men glömmer bort mindre sannolika framtidsscenarion. Även sådana som i andra sammanhang hade ansetts innebära oacceptabelt höga risker. Ett exempel är klimatförändringarna. FNs klimatpanel IPCC bedömer sannolikheten för sex graders uppvärmning - en katastrof för mänskligheten - som mycket högre än den risk vi är villiga att acceptera inom till exempel flygtrafik.

– Hade vi haft samma acceptans för risk inom flygsäkerhet som vi har när det gäller klimatförändringar hade det trillat ned mängder med flygplan varje dag, säger Gustaf Arrhenius, vd för Institutet för framtidsstudier, som höll föredrag på "Riksdagens forskningsdag: Politiken och de långsiktiga utmaningarna", om hur vi kan bli bättre på att tänka och planera för framtiden.

Ett problem med att planera långsiktigt är att demokratin har en slags inbyggd slagsida åt nuet, på bekostnad av framtiden.

– I demokratier finns en risk för nutidsbias, eftersom de som röstar finns här och nu. Det är svårt att göra en valfråga av något där de värst drabbade, de som kanske bryr sig mest - framtida generationer - inte röstar, säger Gustaf Arrhenius.

Lyckligtvis finns det saker vi kan göra åt det. Men det kräver att framtiden aktivt görs till en del av dagens politik.

Algoritmen på det sociala mediet X gjorde att användare fick mer högeråsikter, visar en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature.

Experimentet genomfördes 2023 och lottade cirka 5 000 användare att antingen se innehåll i kronologisk ordning från konton de följde, eller att se innehåll som bestämdes av X algoritm.

Anmäl dig här! >

Om konferensen

Kryonik – på engelska cryonics – innebär att människor bevaras i extrem kyla efter döden i hopp om framtida medicinsk återupplivning. 

Metoden innebär att en person, efter att döden har fastställts enligt gällande medicinska kriterier, kyls ned till mycket låg temperatur för långsiktig bevaring. 

Det finns i dag ingen vetenskaplig evidens för att människor kan återupplivas efter kryonisk bevaring. 

Samtidigt erbjuds kryonisk bevaring redan av organisationer i Europa, bland annat i Tyskland och Schweiz. Därutöver finns etablerade organisationer i Nordamerika, såsom Alcor Life Extension Foundation, som tar emot kunder från flera länder. 

En fråga som ofta ställs är därför: är kryonik lagligt i Sverige – och hur skulle lagstiftning, tillsyn och ansvar fungera om verksamheten etablerades här? 

Kryonik är därför inte enbart en hypotetisk idé. Den väcker redan frågor för medicin, lagstiftning, försäkringar och samhällsinstitutioner. 

Vad händer om en svensk patient dödförklaras på ett sjukhus och familjen begär att kroppen ska transporteras till ett kryonikföretag? 

Den typen av situation aktualiserar frågor om dödsdefinition, ansvar, tillsyn och konsumentskydd. 

Institutet för framtidsstudier samlar forskare, filosofer och praktiker för att analysera kryonik som en framväxande policyfråga i skärningspunkten mellan medicin, etik, juridik och institutionell styrning. 

OBS! Konferensen hålls på engelska. 

Talare 

Gustaf Arrhenius
Professor i praktisk filosofi och vd för Institutet för framtidsstudier

Anders Sandberg, fil.dr 
Forskare med inriktning på framtidsteknik, existentiella risker och långsiktiga samhällsfrågor. 

Patrick Linden, lektor i filosofi 
Geneva College of Longevity Science. Författare till Mot döden – en radikalt livsbejakande filosofi. 

James Arrowood, vd 
Alcor Life Extension Foundation 

Göran Hermerén, professor emeritus i medicinsk etik 
Lunds universitet 

Ole Martin Moen, professor i filosofi 
OsloMet – Storbyuniversitetet 

Francesca Minerva, universitetslektor i moralfilosofi 
Università degli Studi di Milano (deltar digitalt) 

João Pedro Magalhães, professor i molekylär biogerontologi 
University of Birmingham (deltar digitalt) 

Program

09.00–09.10 

Inledning – Gustaf Arrhenius 
Institutets perspektiv och inramning av dagens samtal. 

09.10–09.35 

Keynote – Anders Sandberg 
Kryonik som systemfråga inom medicin, teknik och institutioner. 

09.35–09.55 

Seriesamtal – James Arrowood och Göran Hermerén 
Etablering av kryonik – etik, ansvar, marknadsföring och konsumentskydd. 

09.55–10.05 

Publikfrågor 

10.05–10.20 

Paus 

10.20–10.40 

Seriesamtal – Francesca Minerva (digital) och Ole Martin Moen 
Personstatus, experimentell behandling och etiska gränser. 

10.40–11.00 

Seriesamtal – Anders Sandberg och João Pedro Magalhães (digital) 
Longevity och systemeffekter. 

11.00–11.20 

Samlad diskussion – Tre policyfrågor 

• dödsdefinition 

• konsumentskydd 

• institutionellt ansvar 

11.20–11.35 

Avslutande syntes – Patrick Linden 
Dödens gräns i ett samhälle där kryonik tas på allvar. 

11.35–12.00 

Publikdialog och frågor 

Vad är kryonik? 

Kryonik innebär nedfrysning av människor efter att döden har fastställts enligt medicinska kriterier. 

Kroppen eller hjärnan bevaras genom kryopreservering vid cirka –196 °C för mycket lång tids lagring. 

Syftet är att i framtiden, om medicinsk teknik utvecklas, kunna återställa funktioner som i dag är oåterkalleliga. 

Kryonik skiljer sig från traditionell begravning eller kremation eftersom bevarandet sker med framtida medicinsk intervention som uttalat syfte. 

Även om återupplivning aldrig skulle bli möjlig väcker praktiken juridiska och regulatoriska frågor. 

Policyfrågor kring kryonik 

Dödsdefinition 

Hur relaterar kryonik till kriterier för fastställande av död? 

Rättslig status och tillämpning av befintlig lagstiftning 

Hur skulle ett avtal om kryonisk bevaring bedömas enligt svensk rätt? 

Hur påverkas begravningslag, hälso- och sjukvårdslag samt konsumentskydd? 

Vilken tillsynsmyndighet skulle ha ansvar för en kryonikverksamhet i Sverige? 

Försäkring och ekonomiska konsekvenser 

Kan livförsäkring användas för att finansiera kryonik i Sverige? 

Hur påverkas riskbedömning och rättsverkningar vid dödsfall? 

Vilka regulatoriska oklarheter uppstår? 

Varför detta är en policyfråga 

Kryonik aktualiserar flera institutionella gränsfrågor i moderna samhällen. 

• Hur definieras död i rättslig mening? 

• Vilka rättsverkningar följer av ett avtal om kryonisk bevaring? 

• Hur fördelas ansvar mellan privata aktörer och offentlig sektor? 

• Hur påverkas tillsyn och konsumentskydd? 

• Hur påverkas livförsäkringens rättsverkningar? 

Konferensen syftar inte till att förespråka eller avfärda kryonik, utan till att skapa begreppslig och regulatorisk klarhet. 

Vanliga frågor om kryonik 

Är kryonik lagligt i Sverige? 

Det finns i dag ingen särskild reglering. Frågan är hur befintlig lagstiftning skulle tillämpas. 

Fungerar kryonik? 

Det finns i dag ingen evidens för att en människa kan återupplivas efter kryonisk bevaring. 

Kan livförsäkring finansiera kryonik? 

I vissa länder används livförsäkring som finansieringsmodell. Hur detta skulle bedömas inom svensk rätt är oklart. 

Policy brief: Kryonik i Sverige – är det lagligt?

Kryonik är i dagsläget inte specifikt reglerat i svensk lagstiftning, men svenska medborgare kan redan idag ingå avtal med internationella aktörer. Denna policy brief analyserar hur befintliga regelverk förhåller sig till kryonik och identifierar centrala frågor om ansvar, tillsyn och konsumentskydd.

Läs policy brief om kryonik (pdf) >

Plats: Armémuseum, Riddargatan 13 i Stockholm

Historia, filosofi, framtidsanalys och musik i en temakväll om existentiell risk och ansvar.

Enligt Beckman innebär de nuvarande riktlinjerna för utvisningar en så pass stor avvikelse från grundläggande etiska normer att han inte längre anser sig kunna legitimera rådets arbete. Han pekar särskilt på utvisningar av unga vuxna som vuxit upp i Sverige samt de förslag som rör retroaktiv återkallelse av uppehållstillstånd. Beckman menar att rättssäkerheten hotas när politiska beslut i efterhand förändrar förutsättningarna för personer som beviljats rätt att stanna i landet.

– Jag kan inte legitimera utvisningar av 18-åringar som växt upp här och har föräldrar som bor här, säger Ludvig Beckman i en intervju i Dagens Nyheter. 

Utvecklingen av migrationspolitiken i Sverige saknar motstycke i många andra västeuropeiska länder, menar Ludvig Beckman. Han anser även att den inte längre är i samklang med grundlagen. 

– Vi går emot de värden som vi har i vår regeringsform, första kapitlet: Den offentliga makten ska utövas med respekt för den enskildes frihet och värdighet, säger Ludvig Beckman.

Migrationsverkets etiska råd är ett rådgivande organ som bistår myndigheten i frågor som kräver etiska överväganden. Ledamöterna utses av regeringen och Beckmans förordnande skulle ursprungligen ha sträckt sig fram till sommaren 2027. 

Hej Dmitri och välkommen till institutet! Vad kommer din roll vara i projektet ”När pengarna är slut”?

– Tack. Min roll är huvudsakligen att arbeta fram en möjlig metod för en scenisk framställning av kollektivt minne. En av idéerna med projektet är att konstnärligt bearbeta och gestalta de minnesbilder vi samlar in och försöka svara på frågor som rör sig kring det individuella kontra det kollektiva: hur formar våra minnen oss som personer och hur formar det gemensamma, organiserade minnet vår uppfattning om det förflutna, och ännu bredare – den verkligheten vi lever i och den framtid vi sia om.

Du arbetar också med Dramaten.Doc på Dramaten, entimmesföreställningar som lyfter upp aktuella händelser. Kan du berätta hur det formatet kom till?

– I stora drag så är Dramaten.Doc ett sätt att reagera på vår mycket hastigt föränderliga omvärld, göra det snabbt och göra det på ett teaterspråk. Det kom till under pandemin. De sedvanliga planeringstiderna på en institutionsteater är cirka två år framåt. Så efter pandemin, när man inte kunde spela teater på två år, fann man sig i en situation då en del av repertoarplaneringen var rätt föråldrad – världen förändrades totalt under dessa fyra år. Hur gör man då för att ta in omvärlden mitt under en pågående världsförändring? Dramaten.Doc är ett försök att svara på den frågan.

Nästa vecka sätts pjäsen ”Militärmamma” upp på Dramaten.Doc. Pjäsen är skriven av den ukrainska dramatikern och krigsveteranen Alina Sarnatska. Hur fick du kontakt med henne?

– Jag blev rekommenderad att läsa hennes text av Maksym Kurotjkin som är konstnärlig ledare på Veteranernas teater i Kyjiv. Jag tyckte om texten och skickade den vidare till teaterns dramaturgiat som instämde med mig. Sedan skickades texten till översättaren Nils Håkanson och nu kommer den att presenteras på Dramatens Lilla scen, tisdag den 17 februari. Veteranernas teater är ett projekt som använder sig av teaterkonstens verktyg för att hjälpa krigsskadade personer att verbalisera, gestalta sitt trauma. Under åren har flera veteraner blivit teaterkonstnärer. Bland dem – Alina Sarnatska, vars första pjäs ”Militärmamma” kom till som en del av processen på Veteranernas teater. Efter föreställningen kommer Alina Sarnatska att samtala med Dramatens chef och konstnärliga ledare Mattias Andersson om bland annat teaterns roll i bearbetning av trauma.

Har formatet Dramaten.Doc något gemensamt med projektet "När pengarna är slut"?

– Pjäsen är en gestaltning av traumatiska minnen och Dramaten.Doc bygger i mångt och mycket på att hitta och gestalta subjektiva konstnärliga blickar på omvälvande händelser i hela världen. Tillsammans bildar de olika blickarna en mosaik av berättelser, en gemensam bild av vår samtid som utspelar sig på skilda håll. Det blir ett slags tidsdokument som säger något om mänskligheten av idag. Något viktigt, skulle jag nog våga påstå. Själva arbetsprocessen för att ta fram och gestalta personliga berättelser och skapa en konstnärlig genomarbetad mångstämmig panorama av dem är direkt kopplad till ett av målen för projektet ”När pengarna är slut”.

Läs mer om Militärmamma och Dramaten.Doc på Dramatens webbplats >
Läs mer om projektet När pengarna är slut >
Läs en intervju med Intervju med Alina Sarnatska i The Guardian > 
Läs om Veteranernas teater >

I en essä i Dagens Nyheter analyserar Staffan Julén, dokumentärfilmare, författare och forskare vid Institutet för framtidsstudier, Grönlands historia i skuggan av stormaktspolitik och historiska kränkningar.

En förhoppning i väst är att Rysslands krig mot Ukraina ska underminera det inhemska stödet för Kreml. En studie av bland andra Olle Hammar, forskare på IFFS, visar dock att invasionen utlöste en tydlig och långvarig uppgång i stödet till Kreml.

Putins stöd ökade, framtidstron stärktes och anti-västliga attityder blev mer utbredda, samtidigt som viljan att emigrera minskade. Den partiella mobiliseringen hösten 2022 gav visserligen en omedelbar nedgång i stöd och stämningsläge, men effekten blev kortvarig och klingade av bara några månader senare när mobiliseringen upphörde.

Det stärkta stödet var inte koncentrerat till en specifik grupp i samhället, utan spritt i hela befolkningen, i alla inkomstgrupper och alla åldrar. Den enda gruppen som inte uppvisade ett markant ökat stöd var Moskvabor. "Detta kan avspegla en lättare tillgång till oberoende information i huvudstaden" skriver forskarna.

Att stödet för den sittande regeringen ökar bland befolkningen när ett land är inblandat i krig är vanligt och kallas "rally round the flag-effekten". Den största som uppmätts var uppslutningen bakom George W. Bush-administrationen i USA efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Effekten i Ryssland efter invasionen av Ukraina är inte lika stor, cirka en tredjedel till hälften av effekten efter 11 september, men i en historisk jämförelse är den ändå betydande, skriver forskarna.

För ryssar bosatta utomlands var effekten däremot den omvända: efter invasionen blev de märkbart mer kritiska mot Putin.

Sammantaget antyder resultaten att förhoppningar om regimförändring inifrån, driven av växande krigströtthet, sannolikt är felaktiga – åtminstone på kort sikt.

I en ny satsning stödjer Hamrin Foundation forskningsmiljön på IFFS med start 2026. Samarbetet stärker IFFS position som en internationellt ledande forskningsaktör och förmågan att nå ut med relevanta resultat till beslutsfattare.  

– Genom detta samarbete stärks den tvärvetenskapliga forskningsmiljön vid Institutet för framtidsstudier med fokus på forskning om demokratins utmaningar i en värld där beslutsfattare behöver hantera snabba omfattande förändringar, säger Gustaf Arrhenius, vd för Institutet för framtidsstudier. 

Stödet kommer bland annat att gå till utvecklandet av det nya forskningsprogrammet som kommer att ligga till grund för institutets verksamhet från och med 2027. Samarbetet kommer även vidareutveckla IFFS unika ansats att korsbefrukta traditionell forskning med konstnärliga metoder för att utveckla nya sätt att upptäcka, gestalta och kommunicera vetenskapliga frågeställningar, resultat och framtidsscenarier.  

– Genom samarbetet vill Hamrin Foundation stärka forskningen kring demokratins förutsättningar i en tid av snabb förändring. När forskare, samhällsaktörer och stiftelser arbetar tillsammans kan vi fördjupa förståelsen för de utmaningar samhället står inför och samtidigt bidra till lösningar som stärker ett öppet och hållbart samhälle. Vi ser mycket fram emot att berika varandras miljöer under det kommande året säger Hanna Ståhl, vd för Hamrin Foundation. 

Under 2026 kommer stödet bland annat innebära:   

• möjligheter att identifiera och initiera forskning om hur demokratin och dess centrala institutioner kan utvecklas för att hantera nya teknologier och vända den demokratiska tillbakagången. 
• möjliggöra start av angelägna förstudier och explorativa projekt.    
• utveckling av möjligheterna för en fördjupad och samverkan mellan Hamrin Foundation och IFFS under kommande år.   

Om Hamrin Foundation 
Hamrin Foundation grundades av familjen Hamrin 1985. Hamrin Foundation främjar vetenskaplig forskning genom att ekonomiskt stödja individer, forskargrupper, institutioner och projekt. Sedan start har Hamrin Foundation delat ut mer än 350 miljoner kronor. Fokusområden är media, demokrati och kommunikation samt konst, akademi och industri. 

Tio år efter att Agenda 2030 antogs är det tydligt att världen inte är på väg att nå majoriteten av målen, trots högtidliga löften. Forskningsprojektet Transformativa partnerskap för hållbar utveckling 2030 har under fem år granskat de offentlig-privata partnerskap som skulle leda vägen mot målen. Resultaten är nedslående. Många partnerskap saknar tydliga mål, uppföljning och ansvarsfördelning. Flera riskerar att bli symboliska snarare än att bidra till verklig samhällsomställning. Projektet har undersökt varför och hur de kan stärkas i framtiden.

Enligt FN:s senaste uppföljningar är endast omkring tolv procent av de globala hållbarhetsmålen (SDG – Sustainable Development Goals) på rätt väg, medan närmare tjugo procent gått bakåt.

Klimatförändringar, väpnade konflikter, pandemier och ökade geopolitiska spänningar har lagt sig som ett tungt lock över det internationella samarbetet. Forumet som ska hålla ihop arbetet, FN:s High Level Political Forum (HLPF), saknar dessutom mandat att ställa krav eller säkerställa ansvarsskyldighet.

En central del av strategin för att nå målen har varit offentlig-privata partnerskap. Genom att samla stater, företag, civilsamhälle och internationella organisationer ska resurser mobiliseras snabbare och lösningar skalas upp. Men fungerar det i praktiken? Projektets forskning visar att samarbetena ofta inte lever upp till förhoppningarna.

Offentlig-privata partnerskapens potential – och varför de inte fungerar som tänkt

Det nu avslutade femåriga forskningsprojektet Transformativa partnerskap för hållbar utveckling 2030 har granskat partnerskap och projekt världen över. Syftet har varit att förstå om, hur och när partnerskap faktiskt kan bidra till att nå målen.

Projektledaren Karin Bäckstrand menar att partnerskapsmodellen i dag präglas av stora brister.

– Många partnerskap saknar tydliga mål, uppföljning och inkluderande beslutsprocesser, säger Karin Bäckstrand.

Hon understryker att de riskerar att bli symboliska snarare än transformativa, särskilt när insatserna riktas mot områden utan politiska konflikter.

– Vi har granskat över 3 000 partnerskap och visst finns det stor potential. Men för att realisera den måste partnerskapen bättre kopplas till ekonomisk omställning, annars riskerar Agenda 2030 att behandla symtomen snarare än orsakerna till problemen som målen ska lösa, säger Karin Bäckstrand.

Forskningen visar att samarbetena ofta undviker frågor där målkonflikterna är som mest politiskt känsliga – till exempel fossila subventioner, social rättvisa eller styrning av ekonomiska system. Resultatet blir att samarbetena kanaliseras mot enklare, mindre kontroversiella frågor. Det gör dem lättare att genomföra, men minskar samtidigt möjligheten att bidra till en mer genomgripande samhällsförändring. Även legitimiteten brister. Partnerskap domineras ofta av aktörer från det globala nord, medan lokala aktörer – och i synnerhet civilsamhället – ges en mer perifer roll.

– Det finns ett tydligt deltagargap, där FN ofta själv dominerar agendan, och använder partnerskapen som ett sätt att "uppfinna sig självt", snarare än att främja delaktighet.
Beslutsfattare bör ta fasta på att de 17 globala målen i Agenda 2030 hänger ihop. I praktiken ser vi att vissa mål sammankopplas mer än andra, särskilt miljö- och sociala mål, medan de ekonomiska ofta hamnar utanför, säger Karin Bäckstrand.

Fältstudier från HLPF visar att civilsamhället visserligen är aktivt, men att den privata sektorn ofta lyser med sin frånvaro. Felicitas Fritzsche, doktorand i projektet, konstaterar att årets forum visade både engagemang och oro.

– Civilsamhällets budskap om ansvarsskyldighet var tydligt, även i ett krympande demokratiskt utrymme. Men den privata sektorn var påfallande frånvarande. Det säger något om svårigheten att skapa genuina flerpartsmodeller, säger Felicitas Fritzsche .

Tre villkor för att partnerskap ska fungera

Projektet har identifierat tre centrala kriterier som avgör om partnerskap kan få verklig betydelse för Agenda 2030:

1. Synergier mellan målen.
   Partnerskap måste knyta ihop mål på ett sätt som stärker helheten. I dag länkas miljö- och sociala mål oftare än ekonomiska, vilket gör att viktiga drivkrafter för förändring faller bort.
2. Effektiva strategier och uppföljning.
   Bristande mätning och ansvarsskyldighet är en central svaghet. Projektets dataför över 3 000 partnerskap visar att potentialen är stor – men bara om tydliga ansvarsförhållanden, finansiering och indikatorer finns på plats.
3. Legitimitet och inkludering.
   Partnerskap behöver vara representativa och bygga på lokalt engagemang. Utan deltagande från urfolk, kvinnor, civilsamhälle och lokala aktörer uppstår inte den förankring som krävs för långsiktig förändring.

Styrning av styrningen

För att partnerskap ska kunna spela en större roll lyfter forskarna fram behovet av bättre global styrning. Det handlar om strukturer som samordnar, följer upp och skapar ansvar, utan att detaljstyra innehållet i enskilda samarbeten.

Det handlar bland annat om:

• ett stärkt mandat för FN:s High Level Political Forum
• obligatorisk rapportering av de offentlig-privata partnerskapens resultat
• gemensamma globala riktlinjer och standarder
• ökad transparens kring finansiering och ansvar
• ett globalt stöd för SDG-genomförande till låg- och medelinkomstländer

När projektet nu avslutas pekar forskarna på ett brådskande behov av att tänka framåt – bortom Agenda 2030.

– Nästa stora fråga är vad som händer efter 2030. Kan vi vända vår tids globala kriser till en möjlighet för systemförändring? Här pekar våra resultat på att finansieringen är helt avgörande. Det krävs nya modeller för att offentlig-privata partnerskap ska bli mer fungerande, mer inkluderande och mer hållbara över tid, säger Karin Bäckstrand.

Att storleken på den kriminella ekonomin bedöms som större än tidigare beror enligt Amir Rostami på att bilden nu blivit tydligare, snarare än att brottsekonomin plötsligt exploderat.- Det är ingen ökning över tid, men det här är mer omfattande, för vi har samlat in mer material än man gjort tidigare, säger han till TT.

Enligt Amir Rostami är den kriminella ekonomin i Sverige inte unikt stor om man jämför med övriga Europa, men eftersom den offentliga sektorn är stor i Sverige drabbar den staten mer.

Rapporten delar upp brottsvinsterna i fyra delar: svart ekonomi, illegal ekonomi, kriminella transaktioner samt tjänster mellan kriminella, som penningtvätt. Den svarta ekonomin – framför allt svartarbete samt fusk med skatter och avgifter – pekas ut som den största och beräknas ge 96 miljarder i vinst per år, där svartarbete står för 60 miljarder. Den illegala ekonomin, med bland annat narkotikahandel, vapensmuggling, stölder och förfalskningar, uppskattas ge 41 miljarder. Bedrägerier och bidragsbrott i kategorin kriminella transaktioner beräknas ge 39 miljarder.

Läs rapporten: 2026:1 Svarta siffror – en ESO-rapport om den kriminella ekonomins omfattning

I en förenklad beskrivning handlar demokrati om folkstyre. Men vilka är detta "folk"? Vem bestämmer vilka det är? Och över vad exakt ska de "styra"? Se Gustaf Arrhenius TedX-talk om vad som inom demokratisk teori kallas gränsdragningsproblemet.

Redan från början är vissa grupper uteslutna. I Sverige alla under 18. I flera val är ytterligare andra utestängda från inflytande, exempelvis för att de inte är medborgare. Dessutom finns exempel på lokala omröstningar, till exempel den om trängselskatt i Stockholm, där endast de i Stockholm fick rösta, trots att många andra, boende strax utanför området kanske var de som påverkades mest. Detta är ett av exemplen som Gustaf Arrhenius, professor i praktisk filosofi och vd för Institutet för framtidsstudier, tar upp i sitt TedX-talk, Who Decides who Gets to Decide?

Research seminar with Richard Arneson, distinguished Professor of Philosophy at University of California, San Diego. He is a holder of Valtz Family Chair in Philosophy. Arneson received his PhD in philosophy from the University of California, Berkeley in 1975. His work focuses on theories of social justice, as well as normative ethics including applied ethics topics.

Register here

Abstract

The instrumentalism of the title says roughly that the form of governance that would be feasibly best in any circumstances is any one whose establishment and operation would bring about consequences morally no worse than those of any other that might instead be put in place. I stipulate that the consequences to be assessed exclude any possible noninstrumental value that attaches to all members of the society having an equal vote or equal opportunity for political influence (EOPI). This allows, components of democratic institutions such as protection of freedom of speech and association do have such value that weighs on the scales. Authoritarians favoring nondemocracy might be reasonable liberals, social democrats, or conservatives. Does instrumentalism favor democracy always or almost always in our time? The stipulated exclusion is incorrect if all having equal vote or EOPI really in themselves have noninstrumental value. This exclusion applies only to political power, not power generally, but might be supported by a general claim: The distribution of power over others is normatively neutral in itself and matters only insofar as it gives rise to good or bad consequences. No person has a moral claim to power over others except on the basis, that person’s having the power will be fair in its effects on those affected. The discussion surveys relevant arguments advanced by Niko Kolodny, Daniel Viehoff, and Jeremy Waldron.

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

Research seminar with Christoph Houman Ellersgaard, Associate Professor at the Department of Organization, Copenhagen Business School and Anton Grau Larsen, Associate Professor at the Department of Social Sciences and Business as well as Social Dynamics and Change at Roskilde University.

Register here.

Abstract

In their talk, Anton Grau Larsen and Christoph Ellersgaard will draw on 15 years of research mapping the Danish power elite through quantitative and qualitative methods in both a historical and comparative perspective, including findings from the large collaborative project, the World Elite Database.

They show that welfare state elites are remarkably cohesive, coalescing around key corporatist institutions and export oriented sectors. This power structure is very stable and socially exclusive. They argue that the Scandinavian model of elites tamed by social movements and strong democratic institutions has been only partially successful and that in-group solidarity created by elite networks privilege established interest, while systematically excluding marginalised groups.

The talk will also address methodological questions about how to map power structures, study those in power and how to disseminate insights from this work to the public.    

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

Research seminar with Carina Prunkl, Research Scientist at Inria’s REGALIA project and a Senior Research Fellow at the University of Oxford’s Institute for Ethics in AI. She is also Lead Writer of the 2026 International AI Safety Report and Co-Investigator of the UKRI funded project CHAILD. Her main research focus is on agency, autonomy and human oversight, though she is also interested in the governance of AI more broadly.

Register here

Abstract

This presentation discusses key findings from the 2026 International AI Safety Report, an international scientific assessment of the capabilities, risks, and risk management challenges associated with general-purpose AI systems. It focuses in particular on one cross-cutting theme in the report: the growing gap between what current evaluations measure and what decision-makers need to know. As AI systems advance rapidly, benchmarks and model evaluations are increasingly used to support claims about capability, safety, and readiness for deployment. Yet these evaluations often provide only limited evidence about how systems will behave in real-world settings. The talk situates this evaluation gap within the report’s broader findings on capability advances, emerging risks, and the limits of existing safety measures, and reflects on what this means for governance under conditions of incomplete and uneven evidence.

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

Research seminar with Prof. Dr. Ingrid Robeyns. Chair Ethics of Institutions, Department of Philosophy and Religious Studies, Faculty of Humanities & Affiliate Professor, Utrecht School of Economics. She is specialised in applied and "non-ideal" ethics and political philosophy, and in interdisciplinary and synthetic research, as well as in the development of normative frameworks, theories, and methods that are needed to do this kind of research. She also has an appointment as a visiting professor at the Center for Analysis of Social Exclusion (CASE) at the LSE, London. 

Register here.

Abstract

An increasing number of very wealthy people are asking what, if anything, they should do with their wealth. This question is asked against a background of increasing concerns about the world as it is: rising wealth inequality and wealth concentration since the 1980s, multiple ecological and planetary crises, and the erosion (and in some places ending) of liberal democracies. In this paper, I ask what, in this world, the very wealthy should do. The very wealthy are a very heterogeneous group, with some doing on average more harm than good, but others genuinely wanting to do good. Among these philanthropists, effective altruism is increasingly popular. Effective altruism is an approach, grounded in moral philosophy and economics, that uses reason and evidence to determine how to do the most good. As a movement, effective altruism is highly organised and actively involved in activities that increase the number of people advancing it. But is effective altruism, as it is currently understood, what this world needs from philanthropists, or does it need something else?

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

Research seminar with Ulrika Winblad, Professor of Health Services Research at Uppsala University.

Register here

Abstract

Sweden is often seen as a model for universal healthcare — high quality, equitable, and publicly funded. Yet behind this reputation lies a system facing growing challenges: long waiting times, workforce shortages, fragmentation of care, and increasing demands from an aging population. This talk explores the structural and organizational tensions within Swedish healthcare and how they shape patient access. Drawing on research in health policy and public administration, it highlights why well-resourced systems may still struggle to deliver timely care — and what these challenges reveal about the future of healthcare governance in Sweden and beyond.

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

Research seminar with Stephanie Plenty (IFFS, Skolverket), Frida Rudolphi (Umeå University, IFFS) and Tünde Lénárd (Stockholm University, IFFS). We will present the key findings from our research project Dreamers and Perfectionists.

Register here >

Abstract

Students with optimistic outlooks, do they really succeed? Boys typically have higher self-confidence and lower stress than girls, while students of immigrant origin often have more ambitious aspirations than students of majority origin. Yet, boys and youth of immigrant origin tend to have lower grades and less course completion than other students. Their educational achievement is not what we would expect given their psychological resources in terms of aspirations, confidence, and stress.

Drawing together sociological perspectives on social stratification with psychological perspectives on student achievement, we present findings on differences in educational achievement between boys and girls, and between students with different immigrant backgrounds. Focusing on boys’ confidence and immigrant background youth’s optimism, we examine if optimistic beliefs such as aspirations and confidence are conducive of higher achievement in Sweden, and if so, the extent to which benefits apply equally to different student groups.

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

Research seminar with Jesper Roine, Adjunct Professor of Economics at the Department of Economics and deputy director at Stockholm Institute of Transition Economics (SITE). He holds a Ph. D. from Stockholm University (2002).

Register here

Abstract

Recent debates and research on economic inequality give conflicting results and views on the developments (even when using similar data). This project argues that much of the disagreement reflects differences in the underlying concepts of income and wealth rather than purely empirical disputes. Building on the Haig–Simons definition of income as changes in consumption possibilities, the paper proposes a framework that traces how macroeconomic resources recorded in national accounts reach households through institutions such as firms, pension systems, and government programs. Different inequality measures capture different points along this transmission chain, which helps explain why studies often reach different conclusions about inequality trends and gives some examples based on Swedish developments.

If you wish to receive our newsletters, and invitations to our seminars, subscribe here.

I studien fick tusentals deltagare i USA, Kanada och Polen chatta med AI-baserade chattbotar inför val och folkomröstningar. Forskarna instruerade chattbotarna att argumentera för den ena eller andra sidan i politiska frågor eller för en viss kandidat. 

De som chattade med AI ändrade i större utsträckning uppfattning jämfört med personer som exponerades för klassisk valreklam. Effekten kvarstod dessutom när deltagarna följdes upp en månad senare.

I praktiken innebar resultaten att väljare blev något mer positivt inställda till den kandidat som AI:n förespråkade – särskilt om det var en kandidat de inte stödde från början. En väljare som lutade åt Donald Trump kunde exempelvis bli mer positiv till Kamala Harris, och tvärtom. I vissa fall ökade även sannolikheten att faktiskt rösta på den andra kandidaten.

Samtidigt manar Markus Furendal till viss försiktighet i tolkningen.

– Det är inte säkert att samma effekt skulle uppstå i verkliga valrörelser. Liknande resultat kan man ofta nå med traditionellt kampanjarbete,säger Markus Furendal, forskare vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier, som inte själv varit involverad i studien.

Han pekar dock på AI:s uppenbara styrka: skalan. Till skillnad från mänskliga kampanjarbetare kan en chattbot vara aktiv dygnet runt och nå ett mycket stort antal väljare samtidigt. 

Studien visar att det främst var faktabaserade argument, snarare än psykologiska övertalningsmetoder, som påverkade deltagarna. Detta oavsett om faktan som presenterades var sann. 

2026 är det första valåret i Sverige sedan chattbottarnas genombrott.

Till anmälan >

För frågor, kontakta Joe Roussos eller Erik Angner.

Agenda

09.30–10.00 Frukost

10.00–10.15 Välkommen

10.15–11.00 
Att översätta forskning till policy. Lärdomar från gränslandet mellan kunskap och politik
Amir Rostami, kriminologi, Institutet för framtidsstudier (IFFS)
Samtalsledare: Karim Jebari

11.00–11.15 Paus

11.15–12.15 
Panel: Att göra forskning relevant för policy
Christina Rudén, regulatorisk toxikologi, Stockholms universitet
Karin Creutz, sociologi, Helsingfors universitet
Anna Zorzet, centrum för hälsokriser, Karolinska institutet
Samtalsledare: Erik Angner

12.15–14.00  Lunch

14.00–15.00
Panel: Att utnyttja expertis inom policy
Johan Almenberg, Finansinspektionen
Susanne Ackum, akademichef Linnéuniversitet
Mattias Hällström, MUST
Samtalsledare: Gustaf Arrhenius

15.00–15.30  Fika

15.30–16.15
Goda råd från en beslutsfattare till experter och forskare
Anna Ekström, tidigare utbildningsminister
Samtalsledare: Erik Angner

16.15–16.45
Avslutande reflektioner med Joe Roussos, projektledare för Expertis i kriser.

16.45  Mingel