Sverige – ett land av vithetstänkande antirasister?
I upprepade attitydundersökningar på senare år har Sverige visat sig ha en befolkning av antirasister. Men är det verkligen hela sanningen? Tobias Hübinette som i höstas höll ett seminarium hos oss på institutet, menar att dessa resultat snarare kan handla om att 1900-talets toppstyrda antirasism-projekt resulterat i att folk i allmänhet vet att rasism och främlingsfientlighet är fel.
Den 4 november 2015 höll Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och lektor i interkulturella studier vid Karlstads universitet, ett seminarium på Institutet för Framtidsstudier, The modern history of Swedish whiteness and Swedish race thinking. Tobias Hübinette har i sin forskning applicerat kritisk ras- och vithetsforskning på svenska förhållanden. Han vill på det sättet försöka förstå och förklara Sverige idag, men också den
svenska nutidshistorien. Tobias Hübinette har bedrivit sin forskning tillsammans med sociologen Catrin Lundström, vid Linköpings universitet.
Hübinette använder sig av tre tidsperioder eller faser (White priority, White solidarity och White melancolia) för att beskriva utvecklingen på området, i Sverige från början av 1900-talet och fram till idag. Tidsperioderna har valts ut för att belysa olika historiska skeenden i Sverige och världen som också kommit att påverka förhållandet och synen på svenskhet. Empirin som forskningen bygger på har utgått ifrån texter, radioprogram, TV-program, spelfilmer, reklam och vittnesmål från människor som lever och har levt under dessa perioder.
Rasbiologi och vit biologisk överlägsenhet
Den första perioden, White priority (1905–1968), tar sitt avstamp i den svenska rasforskningen, eller som Hübinette kallar det, den svenska raspolitiken. Runt 1905 bildades det rasbiologiska nätverket i Sverige. Nätverket bestod av forskare, kulturpersonligheter och kända politiker som började verka för inrättandet av ett svenskt rasforskningsinstitut. De drevs framförallt av tanken på att försöka skapa raspolitik. Under denna period började det också inom det borgerliga skiktet att växa fram en ny form av nationalism, som enligt Hübinette hade en tydligare rasagenda än den nationalism som fanns under 1800-talet. Tobias Hübinette menar att perioden mellan 1905 och 1968 präglas av försök att stärka bilden av en vit biologisk överlägsenhet.
Antirasism och historierevisionism
Runt 1968 växer en ny idé om kopplingen mellan svenskhet och ras fram, vilket ligger till grund för den andra perioden, White solidarity (1968-2001) . Detta sker enligt Hübinette bland annat som en konsekvens av det som händer ute i världen. Avkoloniseringen kommer till exempel att spela en viktig roll, men också framväxandet av olika medborgarrätts- och minoritetsrörelser både i och utanför Sverige. I USA kräver afroamerikanerna sina medborgerliga rättigheter, och i Sverige organiserar sig romerna och samerna på ett nytt sätt och kräver sina rättigheter. Hübinette menar att förändringen som nu sker framförallt beror på ett generationsskifte bland så kallade etniska svenskar. Det äldre etablissemanget möter en ny generation unga svenskar som till stor del består av studenter, författare och intellektuella. Många av dem har kopplingar till akademin och tillhör den politiska vänstern. Utvecklingen av de nya ståndpunkterna började redan under slutet av 1950-talet, då man också gör förändringar i lagtexten, till exempel genom att ta bort paragrafer rörande rasbiologi. Men det som nu sker handlar enligt Hübinette mest om att de välutbildade och väletablerade svenskarna försöker skapa en ny sorts svenskhet. Hübinette beskriver det som en ny sorts vithet.
Under seminariet diskuterades olika faktorer som kan ha spelat roll i detta skeende. En sådan faktor är till exempel att Sverige under 1960-talet var ett relativt homogent land, medan man under 1970- och 80-talen börjar ta emot fler invandrare än tidigare, också från icke-europeiska länder. De internationella adoptionerna ökar också kraftigt under denna period. Ytterligare en faktor som påverkar Sveriges utveckling är den på många sätt unika ställning landet har i den s.k. Nya världen. Sverige var tidigt ute med att inse att det krävdes en förändring i förhållningssättet till de nybildade staterna ute i världen. Detta menar Hübinette skedde både med antirasistiska förtecken, men också genom ekonomiska intressen. Den svenska industrin var t.ex. snabb med att knyta band till de nya självständiga staterna som nya handelspartners.
På 1960 och 70-talen riktas blickarna framförallt utåt mot Tredje världen, men under 1980-talet börjar blickarna rikta sig mer inåt och mot en antirasistisk kamp i landet. Vithetsdiskursen under denna andra period präglas av en vision om färgblindhet, antirasism och mångkulturalism på framförallt politisk elitnivå, menar Tobias Hübinette. Hübinette menar också att man under denna tid ägnar sig åt en form av historierevision. Man målar upp en svensk historia som var mer oskyldig än vad den egentligen var. Betydelsen av den tidigare raspolitiken tonas till exempel ner, liksom Sveriges förhållningssätt under andra världskriget. Detta var en toppstyrd politik, menar Hübinette. Han menar också att man på så sätt försöker uppfostra folket till att bli antirasister. Denna period präglas också av en självbild att man som svensk är moraliskt överlägsen.
I attitydundersökningar som gjorts under de senaste 30-åren om rasism och främlingsfientlighet hamnar Sverige alltid i topp. Detta trots att många icke-vita svenskar har vittnat om helt andra erfarenheter, vilket enligt Hübinette skulle kunna förklaras med att toleransen och antirasismen hela tiden varit ett toppstyrt projekt. Projektet antirasism har på det sättet lyckats i fråga om, att de flesta svenskar vet att man inte ska tänka på raser och liknande. ”Man har nått ut i stugorna”, men i realiteten har attityderna kanske inte förändrats så mycket i grunden, menar Tobias Hübinette.
Längtan efter ett Sverige som aldrig fanns
Den tredje perioden, den vi just nu befinner oss i, kallar Tobias Hübinette för White melancolia (2001–). Denna period är uppkallad efter den utbredda sorg och rädsla som Hübinette tycker sig finna i Sverige bland vita majoritetssvenskar idag, sorg och rädsla som är obearbetad och därför fått namnet "White melancolia". Begreppet "melancolia" är lånat ifrån psykologin och betyder en form av djup depression som är svår att verbalisera. En av de starkaste rädslorna är islamofobin som fick sin tydliga start genom händelserna i USA den 11 september 2001.
Det har också växt fram en form av kulturell rasism, som går ut på att vissa etniska grupper fungerar bäst av att leva åtskilt. Liksom det finns idéer om en rangordning och uppfattningar om vilka som har mest rätt till Sverige och förståelsen av svenskhet, och till rätten att få vara med i gemenskapen. Hübinette menar att det idag pågår många konflikter som ofta kläs i kultur, religion och ras, och som går att koppla till varför vi idag kan se Sverigedemokraterna som Sveriges tredje största parti. I kölvattnet av detta blir segregering och polarisering en del av konsekvenserna.
"White melancolia" är en aggressiv och regressiv period där passivitet är en ingrediens och människor isolerar sig och slutar prata med varandra, menar Hübinette. Perioden "White melancolia" innebär ett tillbakablickande. Ibland kanske till något som egentligen aldrig riktigt har funnits. Det som knyter samman den mittersta perioden och den senare perioden är att även de s.k. antirasisterna har börjat längta tillbaka till ett tidigare Sverige. Hübinette anser att det är en destruktiv och farlig period och att det därför är viktigt att något nytt kommer till. Hübinette tycker att den period vi lever i idag inte påminner om någon annan tidigare tidsperiod.
Tobias Hübinette menar att det är viktigt att vi börjar leta efter gemensamma nämnare, istället för att stirra oss blinda på skillnaderna. Han menar att vi kanske måste arbeta oss igenom denna period på samma sätt som man arbetar sig igenom en depression.
Läs mer om Tobias Hübinettes forskning
Sara Grönroos
